Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Lutz Seiler
I kärlek

Lutz Seiler
Lutz Seiler | Foto: Jürgen Bauer

När jag i slutet av april gav mig av mot Stockholm var det oklart huruvida mitt försök att lämna Tyskland (min utbrytning, tänkte jag) inte skulle sluta redan vid gränsen till Mecklenburg-Vorpommern. På nyheterna hade jag sett rapporter om checkpoints och vägspärrar, bilar stoppades och skickades tillbaka, försöken till otillåten gränspassage blev, som man sa, avvärjda (som illustration gavs en utförlig rapportering om hur polis satte efter en bil och fångade in den). Den grafik som inramade det avspärrade landet och därmed underströk situationen påminde oundvikligen om läget före -89. Det gamla, helt och hållet sanningsförvanskande ordet ”gränskränkare” dök opåkallat upp i tankarna igen – visst, en sådan jämförelse var absurd och malplacerad, det handlade bara om den historiskt sett senaste erfarenheten av stängning och restriktion.

Säkert var också att jag måste vara väl förberedd. På passagerarsätet hade jag lagt mitt äktenskapscertifikat och ett ”Extract of the population register” från Skatteverket i Stockholm (för att, i värsta fall, kunna intyga att jag har en svensk hustru och att hon är svensk medborgare), bägge dokumenten var prydligt inlagda i plastfickor, vilket, antog jag, gav handlingarna en värdig, ännu mer övertygande inramning, på samma gång ett försök att förmedla ett omisskännligt intryck av seriositet inför vilken gränsvakt jag än mötte. Jag hade även tvättat bilen (efter att ha försummat det i flera månader) och tankat fullt, bytt däck (sommardäck mot vinterdäck, närmare bestämt), ett tillfälle att äntligen också byta ut bromsbeläggen, dessutom låtit göra en omfattande besiktning, eftersom jag till syvende och sist inte kunde veta hur länge jag skulle stanna utomlands, i exil (detta högtflygande ord), ifall jag skulle lyckas ta mig ända till Stockholm.

Jag bredde fem dubbelmackor med smör (Bemmen, som folk i östra Thüringen säger), nästan lika många som jag i unga år gjorde för en dag på bygget. Därutöver äpple, två chokladkakor och en termos med kaffe. Huvudingrediensen i min förberedelse var att lära mig och få ordning på några svenska meningar som jag kunde använda inför den svenska gränspolisen, om det skulle bli problem. Även om jag vid det laget redan bott ett decennium i Stockholm (jag tillbringar ungefär halva året där) är min svenska skamset nog till nöds klen och osmidig. Vi övade på ett par meningar i telefon, jag ansträngde mig, men lät inte särskilt övertygande. ”Antagligen skulle allt vara lättare om Mecklenburg-Vorpommern fortfarande tillhörde Sverige, som förr i tiden.” ”Om det kniper ringer du mig. Du ringer mig och ger dem mobilen, så förklarar jag resten”.

I mitten av mars hade min hustru kommit från Stockholm till Tyskland och därefter med det praktiskt taget sista reguljära flyget flugit tillbaka för att leda sin institution vid Stockholms universitet genom krisen. De kommande veckorna i vår ofrivilliga separation hade vi mycket länge varit förstående och förnuftiga. Allt annat tycktes oss absurt. Men inte efter sju veckor.

Autobahn norrut hade inte stängts av, bakom Kreuz Wittstock stod bara en skylt: ”In- och genomresa för turister förbjudet”. A19 var som rensopad, och jag njöt av att vara på väg. Å ena sidan fanns det något berusande i att glida fram på det sättet på en väg utan trafik, å andra sidan var det helt enkelt för lugnt – som om jag vågat mig på att köra för långt, och från den punkten var ingenting längre som vanligt: Den blå himlen föreföll konstgjord (spröd) och den strålande solen snarare tryckande, och även moränernas mjuka kullar (och vad de gömde) tycktes plötsligt spöklika och det var obegripligt varför de följde med så länge och inte ville upphöra, på bägge sidor om körbanan … allting var smittat.

Det var en förnimmelse som jag hade förträngt där hemma, i stillheten och avskildheten i min bostad, för att kunna arbeta i lugn och ro, använda den tid jag fått över:
Känslan av att inte längre förstå vad som händer därute, därute i livet, i pandemin, där händelserna överlappade varandra. Visst, vad som verkligen pågår kan man ändå inte veta, men man har en föreställning i huvudet som man någorlunda litar på, erfarenheter och tankemönster, plötsligt ifrågasattes allt sådant.

Men inte heller detta var till sist en främmande känsla: När det gäller att hantera omvälvningar, omstörtningar, stora avbrott har varje östtysk tillgång till sina erfarenheter från -89. Svåra och på samma gång kostsamma erfarenheter: Alla dittillsvarande koordinater och samhällsfunktioner föll bort. En revolutions- eller katastrofkompetens, om man så vill, i vilken östtysken obestridligen är överlägsen västtysken. Katastrof- eller också kaoskompetens, som sociologen Steffen Mau skriver.

Kaoskompetens: I det sedan en tid inte längre alltför hypotetiska fallet att det moderna konsumtions- och tjänstesamhället skulle kollapsa (ett virus räcker) hörde därtill förmågan att leva med enklare saker och i nödfall själv tillverka eller reparera dem – bara verktyget fanns till hands i skåpet eller i garaget. Och om handgreppen ännu inte fallit ur minnet och förtjänsterna med grannskapshjälpen ännu inte glömts bort och den allestädes påtvingade omvandlingen till ”säljbarhet” (vilket var liktydigt med att man övergav allt specifikt östtyskt, vilket betraktades som mindre värt) ännu inte till hundra procent hade genomförts. Och kanske hade också några av de saker som förr i tiden höll i all evighet överlevt i hyreshusens källare, garagelängor och koloniträdgårdar. Inte endast ifråga om överlevnadsteknik torde öst i nödsituationer vara bättre lämpat än väst när det gäller vissa saker. Man rekryterade därför även ett avantgarde inom hållbarhet och logiskt nog från östliga resurser och kompetenser – så dagdrömde jag medan Linstows kyrktorn (Linstow vid Nebel) dök upp vid horisonten, det som jag alltid väntar på under mina resor norrut, till havet.

”Ett par masker kanske?”, frågade mannen i kassan – som en grönsakshandlare som frågar om det inte också får lov att vara ett knippe morötter. ”Det är ett erbjudande just nu”. Maskerna låg precis vid kassan, han berättade priset som var oförskämt högt. Jag sa genast ”ja” och förvärvade de första maskerna i mitt liv. De var inplastade och såg mycket professionella ut, inte som hemmagjorda, vilket på något vis gjorde mig glad, nästan lycklig, ja, som om jag oförhappandes hade haft tur – masktur. Och detta på en bensinstation där det så när som på mig inte fanns en enda kotte. Jag hade aldrig på allvar eller bara med bävan slagits av tanken att sy en egen mask hemma, trots ”sömnadsarbete” (eller just därför), en helårskurs vid Polytekniska skolan, som var en del av vår utbildning inom ramen för ämnet ”slöjd”. Genast stod det klart för mig att jag själv var en svag punkt i min östtyska hållbarhetstes.

Hamnen i Rostock: som utdöd. Via två rondeller svänger jag in mot TT-Lines färjeterminal, vars båtar vanligtvis går till Trelleborg. Checkpointen är obemannad. Jag kliver ut och försöker kasta en blick in i vaktkuren med sina tonade rutor – ingen där. I filmen ”28 Days Later” (en dystopi från England) är checkpointen förstörd och övergiven, stormad av människor som inom loppet av några sekunder förvandlats till monster på grund av ett okänt virus.

Två skepnader i full skyddsmundering kommer emot mig, de håller ett vapen eller ett slags brandsläckningsmunstycke i händerna, de drar dessutom en liten vagn efter sig: stort obehag. Trots det är jag glad att överhuvudtaget ingen är här. Jag hämtar resedokumenten ur bilen och räcker dem mot de båda kosmonautvarelserna. Det är kvinnor, unga kvinnor, så mycket kan man urskilja bakom plastskivan framför deras ansikten. ”Vi vet ingenting”, ropar den ena, ”vi har ingen aning”. Sedan börjar de bespruta kurerna och vägarna innanför bommarna.

Hemma vid datorn när jag skulle köpa biljett från Rostock till Trelleborg hade jag haft tvivel: kommer båtarna ens att gå? Egentligen talade allting emot det. Och bara för sådana som inte visste vad en ”resevarning” för alla världens länder betyder och gärna kan tänka sig att kasta sina pengar i sjön, hade TT-Line inte stängt av sitt bokningssystem. Det skulle alltid finns en och annan som vore naiv nog att trots allt boka en biljett.

På vägen tillbaka till bilen upptäcker jag en automat. Den har flera rutor och några knappar. Jag provar att hålla streckkoden på pappret mot vardera ruta. Efter ett tag börjar det glimma till i maskinen, som vid en liten lägereld. Ett litet pappkort skjuter ut ur boxen. Det tar en stund innan jag förstår att kortet skulle kunna vara nyckeln till bommen mellan de nyss desinficerade vaktkurerna. När jag använder det dyker det upp i en display ”Please drive to lane 15-17”, bommen åker upp och vägen är fri till färjeområdet.

Bortsett från två lastbilar från Litauen (varför Litauen?) är jag alldeles ensam på det jättelika området. Efter en halvtimme dyker färjan upp vid horisonten: Sverigefärjan! O, du ikon för längtan till värld och fjärran land. Sassnitz med mjukglass och färja, en underbar dag på sommarlovet en gång för fyrtio år sedan. Att stå med glassen i handen vid stängslet till det vidsträckt avspärrade området för att skåda frihetens båtar lägga till och lägga ut … vilket skådespel. Och denna önskan om att en gång få åka med, så småningom, en dröm.

Vid det här laget finns det fem personbilar (och inte fem hundra som det brukar) och några lastbilar. Jag är inte längre ensam, vilket lugnar mig, å ena sidan. Å andra sidan andras misstänksamma blickar in i bilarna, med den bakomliggande frågan vad dessa har i kikaren. Man är ju själv också en ”misstänkt”, också en ”skummis”, en skumraskfigur som går emot myndigheternas varning. Jag kommer att tänka på den imponerande originella svenska filmen ”Gräns” om trollet, tulltjänstekvinnan som står vid färjeterminalen och kan lukta sig till resenärernas hemligheter, lögner och skuld. Den dagen Sverige har kontrollanter med sådana färdigheter, tänker jag, men just då bär det av.

En man från färjan vinkar åt mig (han ser inte ut som ett troll) och utan någon som helst kontroll rullar jag ombord på ”Peter Pan” – först sagonamnet i ögonvrån, sedan stålrampens hamrande läte och det jättelika lastrummets återskall: Jag hoppas att jag inte befinner mig i en dröm och min resa går till Neverland.

Östersjön är bister denna dag, det börjar gunga mjukt, och med detsamma ger de tomma korridorerna intrycket av ett spökskepp. Restauranger och biografen är stängd. Plexiglasskivan till barnparadiset är dekorerad med figurer ur ”Peter Pan”, Wendy och de förlorade pojkarna. I kaffebarens fåtöljer i fören upptäcker jag några andra passagerare, mörka, halvt maskerade eller också bara skepnader täckta med sina rockar och jackor, kanske de litauiska lastbilschaufförerna som sträcker ut sig där för att sova, överfarten tar sex timmar. Jag har bokat en ”kabin med havsutsikt”, kabin 9105 på däck 9. För säkerhets skull undviker jag att använda hissen, trappen är tom och korridorerna är så stilla att jag dovt kan höra mina steg på den mjuka, kungsblått skimrande mattan. Ett litet tag irrar jag omkring på nionde däck, sedan hittar jag min kabin.

Vad litet och ynkligt allting ändå är: den egna grottans lugn och tröst har genast sin verkan. Med en känsla av tillfredsställelse (fram tills nu har jag klarat det, nu gäller bara den svenska gränsen – och sedan norrut), tar jag av mig skorna och lägger mig i koj. Jag känner hur det jättelika fartygsskrovets trögt rullar fram i dyningen och jag blundar men kan inte sova: Det blåser på mig, någonstans ifrån fläktar det på mig. Det är precis vad jag hade velat undvika – en virusspridare. Genom en kvadratisk öppning med tätt galler i taket ovanför min säng pumpas oavbrutet luft in i rummet. På bra hotell kan man stänga av luftkonditioneringen, men inte här. Och således inte heller det där tysta gnällande ljudet … Kabinen var ett misstag. Å andra sidan: Luftkonditioneringen finns överallt på ”Peter Pan” – på dess färd till det sagolika landet Ingenstans, tänker jag i ett par sekunder, men här finns ingen fe som strör damm ur gallret ovanför mig, bara suspekt luft och rädsla för virus.

Panik är inte direkt vad jag behöver just nu. Hela tiden höll jag mig lugn, och det skulle så förbli. Därför ställer jag mig upp och stirrar ut mot vattnet en stund. Havet: Dess kära, gamla tjuskraft fungerar fortfarande: Dessa vågor, som majestätiskt skridande berg och dalar, ett stort flyttblock med vågskum och fisk och alger, naturens magiska skådespel. Till vilket man ju själv också hör, på tvivelaktiga sätt, och till vilket också viruset hör. Alger, människa och virus – tre företeelser ur samma ursoppa, skulle man kunna säga, men frågan är vem som överlever. Antagligen algerna.

Ingenting som lugnar. Jag återvänder alltså till min koj och läser det jag tog med mig för resan: Eduard Mörike: ”Halvt är lust, halvt är klagan”, dikter utgivna av Reclam Verlag, Leipzig 1983: ”Och havet börjar gunga, / våg på våg stiger och hoppar, / om skeppet bråkar naturen / och får det att sjunka.” Efter ”Kruso” och ”Stern 111” har jag kommit tillbaka till poesin, min hemmahamn, bara något snabbare än planerat – inga släppfester för ”Stern” och ingen uppläsningsturné, allt är inställt. Just därför en sådan tur att dikterna finns, tur i oturen, som man säger.

Meddelanden på tre språk, det vill säga, även ”Peter Pan” har nått sin hemmahamn. Nu ter den sig för mig som ett åkande höghus, som reser sig över byggnaderna på land, och medan vi närmar oss fastlandet tänker jag på färjehopparen i Trelleborg. När jag gjorde efterforskningar till romanen ”Kruso” hade jag undersökt vad som hänt med de namnlösa döda (deras jordiska kvarlevor) som efter en misslyckad flykt över Östersjön spolats i land vid den svenska eller danska kusten. Statistik mellan 1961 och 1989 visar på över 5600 flyktingar från DDR, däribland minst 174 dödsoffer. Eftersom det lär finnas inte så få som aldrig spolades i land någonstans, vare sig på den efterlängtade eller avskydda stranden, kommer man aldrig att få veta hur många människor som i själva verket drunknade under sin flykt över vattnet. Inte så få stannade kvar, blev del av ebb och flod, del av Östersjön, ”Fredens hav”, sista anhalten.
Det första offret känt till namnet var färjehopparen i Trelleborg. Bara några månader efter att muren byggts var det tillåtet för medborgare i DDR (märkligt nog, får man säga), att ta färjan över till Danmark och Sverige – utan att gå i land, bara resan, bara utsikten från relingen till hamnen och ner i djupen: En av dem som försökte att hoppa från färjan ramlade mellan kajen och fartygets sida och dog, en ung man från Leipzig. Att även Tyskland har en historia av flykter på havet är idag mer eller mindre bortglömt.

En sidoport i fartygets bog öppnas och ger fri väg, även om min Becker-Pilot-GPS visar att jag fortfarande befinner mig därute, ute på havet, och inget land är i sikte. Medan jag i en kilometerlång slinga lägger vägsträckan i Trelleborgs hamn bakom mig uttalar jag mina svenska meningar för mig själv: Jag säger att jag är gift med en svenska. Att vi bor i Stockholm. Att jag mår bra och inte har feber. Som en liten röd båt flyttar sig den riktningspil som markerar min position genom Trelleborgs havsblå bukt, och först strax före den svenska gränskontrollen går även min Becker-Pilot i land.

Vaktposterna är beväpnade, de är flera, de står i led, bakom varandra. Jag bromsar in och blir ombedd att visa mitt ”Passport”. Även om jag vet att min legitimation ska räcka inom EU har jag den här gången mitt pass med mig, bäst att vara säker, nu när alla gränser till Tyskland är stängda och man inte längre vet om EU ännu alls existerar. I varje fall är det lilla vinröda häftet den viktigare handlingen med alla sina inresestämplar – det bevisar att jag redan tidigare lyckligt har passerat helt andra gränser, och framför allt: att jag är tysk; faktiskt, det är jag ju, tänker jag, medan den unge, svenske gränsvakten inspekterar och jämför min passbild. Jag har tagit av mig glasögonen (på fotot bär jag inga glasögon), för att, förutseende, även undanröja denna irritation ur vägen. Det hela tar fem sekunder, sedan säger mannen i uniform ”Ha en bra resa!” och ”Kör försiktigt”, och jag svarar ”Tack så mycket”. Tre ord på svenska, mer behöver jag inte för att passera den sista, ännu öppna europeiska gränsen. Jag lägger i ettans växel, gasar, växlar, ökar farten och – är fri.

Precis före solnedgången kommer jag fram till mitt Scandichotell i Helsingborg. Här bär ingen mask. Den vänliga kvinnan i receptionen berättar att restaurangen stänger om tio minuter. Restaurangen är tom. Kristina G, den unga kvinnan som betjänar mig (hennes namn på kvittot) serverar en ”Dagens tips-special” (en hamburgare med allt som hör till) och en stor öl, som i Sverige kostar åtta euro. Hon har inget munskydd och håller besticken i sina bara händer, en syn som gör mig nervös, ska erkännas, men glädjen över min kupp väger tyngre. Jag pratar i telefon med min son i Berlin, som just befann sig i studion för en film – för filmmusik, rättare sagt, han spelar trumpet i ”Lieber Thomas”, som skildrar historien om Thomas Brasch. Han är upprymd och glad, eftersom han hade jobb igen efter veckor utan spelningar (turnén med hans band footprint project har ställts in).

Tills jag äntligen kunde somna denna kväll i Helsingborg var jag länge fortfarande euforisk nog att tänka precis så här: fri, fri, fri … vilket idag ter sig underligt, ty det handlade ju aldrig om det. Från första början hade jag varit ingenting annat än en resande i kärlek.
 
Källa: Berliner Zeitung 20/6 2020

upp