Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Intervju med Ulrika Skoog Holmgaard

Ulrika Skoog Holmgaard
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Goethe-Institut Schweden har intervjuat Ulrika Skoog Holmgaard som är producent, projektledare, VD och grundare av Scenit Produktion, Stockholms första produktionsbolag för fria grupper med fokus på framför allt scenkonst. En intervju om Coronavirusets effekter på kultursektorn.

Konst- och kulturinstitutioner har hållit stängt i många europeiska länder sedan pandemins början och frilansande konstnärer riskerar att stå helt utan inkomster. Vad är dina erfarenheter med hänsyn till detta?

Jag har ju den lite unika sitsen att utöver min egen verksamhet med produktionsbolaget Scenit, arbeta tillfälligt på Kulturrådet just med anledning av covid-19. Totalt fördelade Kulturrådet knappt 1,2 miljarder kronor till över 4 000 unika organisationer (av nästan 6 500 ansökningar till ett betydligt högre värde än vad vi hade att fördela).
Mina intryck från detta första halvår med Kulturrådet är många och blandade. Det som stannar kvar, som jag bär med mig, är de allra flestas obotliga optimism och kämparanda. Det finns en gemenskap i detta öde som drabbar oss, förvisso olika eftersom vi har olika utgångspunkt, men ändå något vi alla kan dela.

En mer personlig betraktelse blir utifrån Scenits produktioner. De allra flesta planerade arbeten 2020 har ställts in. Några har skjutits på framtiden och förbereds återigen som bäst. Två produktioner som jag varit på något vis delaktig i såg premiär och mådde riktigt i bra dess sken; första delen av Moving Isolation(idékoncept och koreografi Anna Holter) släpptes i april och har sedan dess vuxit till nästan en liten rörelse av rörelser och får mig att längta så efter dans i verkligheten. Den 19 november hade vår produktion Kohlhaas! i regi av Johannes Schmid premiär på Teater Giljotin efter mycken vånda och osäkerhet ända fram till dagen innan premiär. Den 24 november började regeringens restriktioner om max 8 personer i ett rum gälla, så den 22 november tvingades vi ställa in efter endast fem föreställningar. Vi hoppas kunna spela klart redan i vår, men om det inte går hoppas vi det bli till hösten.
  
Hur tror du att den nuvarande situationen kommer att påverka framtiden för kulturskaparna?

Ser vi till den SCB-statistik som Kulturrådet presenterar idag i samband med att de överlämnar sitt budgetunderlag till regeringen, har kulturlivet en lång väg att vandra innan den är åter på någon form av status quo: ”De kulturella verksamheterna har minskat sin omsättning med 29% (jan-sep 2020). Teatrar och konserthus minskade sin omsättning med 62%”. 

Det vore önskvärt att i det sammanhanget då lyfta diskussionen om att statens kulturbudget borde utgöra 1% av den totala statsbudgeten. Enkel matematik visar att det som delas ut till kulturen är en sådan försvinnande liten del av allt som hanteras av våra skattemedel att nedläggning av hela den offentligt finansierade kulturdelen inte skulle märkas finansiellt. Jag tror att pandemin och nedstängning av kulturhus har gett insikt i vad vi har att förlora om vi skulle ha ett samhälle utan kultur.

Jag tror också att hantering och försök till skademinimering som regeringen har arbetat för, kommer att tydligare visare samband och sammanhang mellan det offentligt finansierade och stödföretag som synliggjorts under 2020.

Många kulturskapare har sedan pandemin började erbjudit sin konst gratis på nätet, i form av läsningar, konserter osv. Hur ställer du dig till det?

Kultur har alltid i olika grad varit ”fri” men aldrig ”gratis”. Det är ett konstigt begrepp, eller illa valt kanske snarare. Det kostar att leva i dagens samhälle. På något vis måste alla betala för att överleva, så någonstans betalas det även för detta kulturskapande. Det blir mer korrekt att fråga sig om den skapade kulturen riskerar att distribueras alltmer fritt, i takt med att vi vänjer oss vid digitaliserade versioner av alla konstformer.

Mediavärlden har stöpts om under de senaste 20 åren. Idag finns det variationer på betalformer för dagspress och annan media på nätet, jämsides med de som låter allt material vara öppet men förlitar sig på frivilligprenumerationer och donationer. För vissa konstformer är möjligen det digitala en likvärdig presentationsform som IRL och har möjlighet att ta likvärdigt betalt som vid en traditionell tillställning med verkliga möten.

För scenkonsten, som jag specifikt intresserar mig för, tänker jag att Live på bio (Folkets Hus och Parkers distribution av global scenkonst både live och inspelat) funnits rätt länge nu och kan ta betalt för sig. Jag tror dock inte att det kan gälla som en allmän regel för all scenkonst, och jag tänker att post-pandemin kan innebära en återgång till att njuta av teater, dans och konserter i verkligheten, vilket fortsatt kommer att övertrumfa det digital, sett i ett snävt konservativt perspektiv, och vara något att betala för.

Samtidigt fortsätter arbetet med att utveckla det digitala innehållet, och det finns flera nya generationer som primärt vuxit upp digitalt. Med detta kopplat till swishkultur, ”spotifiering” dvs små intäktsbelopp i stora volymer, ser jag inte varför det inte skulle kunna bli en intressant utveckling. Det gäller bara att komma ihåg att inget är gratis.

Har pandemin i Sverige förstärkt tendenser i kultursektorn, som man redan tidigare kunde se?

En första reflektion är hur scenkonstsektorn under 2020 möjligen för första gången genuint och genomgripande närmat sig det digitala formatet. Vissa fortsatt mindre än andra, förvisso. Det är kanske som det alltid är, de små underdogs i kulturlivet står för innovation som sedan sugs upp av institutionerna.

Men det jag tar med mig är hur kulturens ekosystem har blottlagts på ett sätt som kommer att medföra genomlysning av det offentligas stödsystem. Efter tre omgångar av särskilt riktade stöd för kulturaktörer under 2020 med anledning av covid-19, har det tydliggjorts för kulturpolitikens makthavare hur många företag som dagligen arbetar med kulturlivet som normalt inte söker offentligt stöd, och hur viktiga de är för kulturens hela existens. Vi kan med fog kalla dem för kulturens stödföretag och de ser till att publiken bussas runt, att biljetter finns att köpa, att bajamajor kommer på plats vid stora event eller att mat serveras på i övrigt slutna arenor.

Jag tror inte att dessa särskilda riktade ekonomiska insatser under så lång tid kan passera obemärkt och utan att det offentligas kulturfinansiering ses över. Det torde vara uppenbart att vi har kultur som kan delas in i olika segment. Även om det kommersiella fortsatt kommer att ha andra möjligheter till intäkter än det mindre, undersökande, finstilta, kommer gränsdragningar att granskas och argument analyseras. Det är viktigt att en översyn kring kulturpolitiken görs med jämna mellanrum.

Kanske kan det arbete jag ledde på Svensk Scenkonst med reformering av konstnärers scenkonstpensioner 2011-2014 räknas in som omstöpande. Senast något övergripande större arbete skedde var annars i samband med kultursamverkansmodellen som infördes 2011 (minus Stockholm som fortfarande står utanför).
 
Såväl i Sverige som i Tyskland kunde man gång på gång höra att konst och kultur är ”samhällsviktigt”. Hur bedömer du detta påstående? Har det fått konkreta följder, t ex i form av stödpaket?

De stödpaket som Kulturrådet har haft att fördela är ett mycket bra exempel på konkreta följder av ett samhälle som reagerar på starka skeenden. Det är på sin plats att understryka att det inte är covid-19 i sig självt som direkt föranleder stödpaketen, utan de åtgärder som regeringen beslutat om. Som en följd av att regeringen genom reglering förhindrat verksamhet, var det rimligt att stödpaket följde.

Det första stödpaket som Kulturrådet anslog var ersättning för intäktsbortfall för inställda eller uppskjutna evenemang våren 2020. Det andra stödet var modifierat efter branschsynpunkter, där man inte gjorde samma åtskillnad i ersättning för inställda eller uppskjutna. Det tredje stödet; Särskilda behov med möjlighet att dels söka övergripande särskilt verksamhetsstöd eller särskilt projektstöd för främjande eller smittsäkra evenemang, var ett direkt svar på det behov hela branschen lyft fram under vår och sommar. Det var framför allt de stödföretag som normalt inte söker offentliga medel, som lyfte fram sina enorma behov av ekonomisk hjälp för att inte gå i konkurs, som utgjorde grund för det nya stödet. 

Hur kan man stödja kultursektorn konkret just nu?

Det är många oroande faktorer att ta hänsyn till snarast. Jag nämner två som exempel här och inser att jag blir svaret skyldigt. Frågorna är i alla fall formulerade. Kulturrådets motsvarighet i Norge har låtit genomföra en rapport där bland annat slås fast att runt 18% av landets kulturutövare har lämnat sektorn. Det gäller det att förstå och uttolka vad det kommer att innebära för kultursektorn om vi snart kan tala om att 15-20% av kulturutövare lämnar yrket.

En annan aspekt som inte har hunnit diskuteras ännu är vad som händer med nästa generation som är i utbildning nu, som skulle ha gjort sina praktiker nu eller som står i begrepp att lämna för sina första uppdrag. Är de en förlorad generation och vad kan vi göra för att stävja eller minska de negativa effekterna av detta?
 
Vad skulle du ge för råd till arrangörer (av festivaler t ex)? Bör de försöka att göra någonting ändå, även digitalt, så att åtminstone något äger rum? Eller är kanske även att det råder stiltje en lösning i det här läget?

Jag tänker att de ekonomiska stöd som samhället erbjuder fortsatt inom kultursektorn förhoppningsvis håller så många som möjligt vid liv resten av 2021, och att man förmår att planera för 2022. Jämfört med många andra länder med sämre ekonomiska förutsättningar och sociala nätverk, finns det (fortfarande och förhoppningsvis fortsatt) tillräckligt med skyddsnät för ett sådant förhållningssätt i Sverige. För den som måste arbeta med annat för försörjning blir handlingsråd snarast provocerande, men för den som ändå lyckas allokera lite tid för att tänka framåt, måste synlighet, om så ”bara” digitalt, vara att föredra än att falla helt i glömska. Det är inte ointressant att synas digitalt och därför lägga tid på att bygga digitala kontaktnät och infrastruktur för framtida föreställningar och produktioner. 
 
Hur föreställer du dig kultursektorn om två år, när pandemin förhoppningsvis är över?

Även om det ser mörkt ut givet SCB:s statistik över hur många som lämnar yrket och branschen, hur många konkurser vi sett och kommer att se, hur många färre arbetsplatser som kommer att erbjudas nyutexaminerade konstnärer och kulturskapare på ett område som scenkonstens; redan före pandemin talade vi om cirka 3000 anställda varav 240 med en tillsvidareanställning – så väljer jag att tro på en framtid för kulturen såklart. Aldrig oförändrad, men närvarande.  
 

upp