Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Formspråk
​Impulserna kom från Tyskland

Mies van der Rohes karmstol från 1927
Foto: Holger Ellgaard (CC)

Tiden var mogen för det avskalade formspråk som Bauhausskolan förde fram efter första världskriget. Modernismens portalfigurer – Walter Gropius, Ludwig Mies van der Rohe och Le Corbusier – praktiserade alla tre 1909 på Behrens arkitektkontor.

Von Kerstin Wickman

Ett nytt formspråk bort från sekelskiftets Jugendstil var på väg redan på 1910-talet. Det framgår av den svenske konsthistorikern Gregor Paulssons artikel "Anarki eller tidsstil" i Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1915. Paulsson lyfter fram tyska industribyggnader, bl.a. arkitekten Peter Behrens turbinhall i Berlin för AEG, från 1909. Paulsson skriver: "Observera den ytterliga enkelheten och fabrikens ljusa inre." Han visar i sin artikel också interiörer och möbler från Heinrich Tessenows arbetarbostäder i Hellerau: "I denna möbel finns ej ett uns af konstnärlig pretention. Den är nästan asketiskt enkel och dock skönare än de flesta praktmöbler." …. Tiden var mogen för det avskalade formspråk som Bauhausskolan förde fram efter första världskriget. Modernismens portalfigurer – Walter Gropius, Mies vad de Rohe och Le Corbusier – praktiserade alla tre 1909 på Behrens arkitektkontor.

Den skolbyggnad som Henry van de Velde ritat i Weimar 1907 stod kvar efter kriget, men all utrustning var borta och lokalerna i uselt skick. Därför fick Bauhaus' rektor Gropius hyra in skolan i privata verkstäder i och kring Weimar. Helene Börners textilateljé, som samarbetat med van de Velde, var en av dem. Där stod bland annat tre "Schwedische Webstühle" (svenska vävstolar).

För några decennier sedan fick jag ett brev från Tyskland, en konsthistoriker skulle skriva en uppsats om textilformgivaren Otti Berger, som under Bauhaus' slutfas i Dessau, var mästare för textilverkstaden. Otti Berger hade 1929-30 besökt Stockholm. Vad hade hon gjort? Jag fick fram att hon under elva veckor gått på Johanna Brunssons legendariska vävskola på Kungsgatan 30 i Stockholm. De två sista veckorna följde hon en kurs i färgning av garn, ledd av Hildegard Dinclau, som 1930 ansvarade för skolans presentation på   Stockholmsutställningen, samt av Barbro Nilsson, senare en av Sveriges främsta textilkonstnärer. Otti skrev efter sin vistelse nio sidor om svenska bindningstekniker. Rapporten finns på Bauhausarkivet i Berlin.
           
Men hon gjorde mer. Hon såg till att det blev en utställning med textilier och arkitekturmodeller från Bauhaus på Galerie Moderne den 17-30 januari 1930, alltså flera månader innan Stockholmsutställningens öppnande. Samtidigt visades på galleriet en utställning med radikal svensk arkitektur, i huvudsak Sven Wallanders bostadsprojekt för HSB. Han var en av grundarna till galleriet.
           
Dagspresskritikerna uppskattade tygernas innovativa, rena och enkla framtoning och Otti Bergers intresse för strukturer, där oregelbundenheter skapade liv. Hon experimenterade också med okonventionella material, som cellofan i ljusreflekterande och ljuddämpande textilier, tänkta för industriell produktion. Om detta publicerade hon en artikel i Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1930, i vilken hon visade vikten av att på djupet förstå de olika textila fibrernas egenskaper. Hennes analyser är intressanta: Hon skiljer bl.a. på struktur, textur, faktur och färg, på glatthet och strävhet, på kalla material som konstsilke och varma som naturligt silke, och på hur olika material reflekterar ljus, etc.
           
En av dem som sannolikt besökte utställningen och läste artikeln var den då 21 år unga, blivande textilformgivaren Astrid Sampe. Hon hade ett och ett halvt år tidigare börjat på Tekniska skolan (efter 1945 Konstfack) för att utbilda sig till textilformgivare. Samma förhållningssätt som Otti Berger hade till de textila fibrerna omfattade Astrid Sampe. Hon var modernist livet igenom och aldrig rädd för experiment, för nya textila material och industriella tekniker. (Otti Bergers karriär fick tyvärr ett olyckligt slut. Någon gång 1944-45 mördades hon i Auschwitz.)

1927 hade Sven Wallander, HSB:s grundare, besökt Walter Gropius i Dessau. Sven Wallander var mån om att de som bodde i HSB-lägenheterna inte skulle möblera med tunga, gammaldags schabrak. Därför hade han öppnat en butik på Brunkebergstorg kallad Hyresgästernas Möbelbutik med enkla, lätta möbler, bl.a. satsbord från Bauhaus.

Även arkitekten Sven Markelius besökte Dessau. Han hade fått ett resestipendium 1927 för att under sex veckor studera flygplatser i Europa. Han utnyttjade resan till att titta på nya bostadsområden som Dessau-Törten. Där träffade han Walter Gropius, vars åsikter gjorde ett outplånligt intryck på honom: "De flesta människor har likartade behov. Det är därför logiskt och i enlighet med ekonomisk inriktning att dessa likartade massbehov tillfredsställas enhetligt och likartat"… Gropius jämförde med konfektionsindustrin och bilindustrin. Sven Markelius beskrev entusiastiskt mötet i tidskriften Byggmästaren 1927 och i en föreläsning för arkitektkollegorna. Han upprätthöll kontakten med Gropius och umgicks med Otti Berger, när hon var i Stockholm. Han införskaffade t.ex. en av hennes väggtextilier.

1928 slutade Walter Gropius som rektor för Bauhaus-skolan. I mars samma år bjöds han in till Stockholm av Svenska Slöjdföreningen. Gropius inriktning på bostäder för arbetarfamiljer och låginkomsttagare mötte stort gensvar hos den stockholmska publiken. Här var problemen desamma. Problemet hur den fattiga befolkningen skulle kunna få hygieniska och praktiska bostäder var minst lika stort i Sverige som i Tyskland. Bostäder för människor som levde på existensminimum var också temat för CIAM år 1929, dvs. den internationella kongressen för modern arkitektur.

Sune Lindström utbildade sig till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1926-1931. Hösttermin 1928 studerade han, 21-22 år gammal, på Bauhausskolan i Dessau. 1929 publicerar han en artikel i Byggmästaren om Bauhauspedagogiken (samt en om Bauhausrektorn Hannes Meyers vinnande förslag till en fackföreningsskola i Bernau). Sune Lindström inleder sin artikel så här: "Bauhaus är icke väsentligen en yrkesskola, det är en uppfostringsanstalt. Som sådan syftar det till individens andliga frigörelse, till avlägsnandet av psykiska komplex och hämningar, en restauration till huvud och lemmar av människan, men denna som social individ inordnad i samhället." Otti Berger uttrycker sig med andra ord, men innebörden är egentligen densamma: "Man kommer till Bauhaus för att bli konstnär. Bauhaus' uppgift är att omvandla denna konstnär till en människa." På 1930-talet hjälpte Sune Lindström flyktingar från Tyskland. Han ingick i den modernistiska arkitektkretsen i Sverige, vilket bl.a. hans skyskrapa Wenner-Gren Center från 1961 visar.

Inför planeringen av Stockholmsutställningen 1930 tog Gregor Paulsson med huvudarkitekten Gunnar Asplund på en resa till Tyskland. De besökte bl.a. Weissenhof i Stuttgart för att inspireras.

Ett par barnvagns- och sjukhussängsfabrikanter tillverkade stålrörsmöbler till Stockholmsutställningen. Bauhaus hävdade att möblerna var plagiat. Det blev en långdragen tvist. Efter kriget kom emellertid Konstakademin i Stockholm fram till följande konklusion: Stålrörsmöbler ha icke så hög konstnärlig verkshöjd att de är berättigade till upphovsrättsskydd.
           
Bauhaus geometriska formspråk sådde fler frön. Sylvia Stave, utbildad vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) 1929-1930, blev konstnärlig ledare för C. G. Hallberg 1931. Där tog hon fram en stor produktion av bruksföremål i en funktionalistisk, geometrisk och sparsmakad stil, bl. a. karotter, vatten- och kaffekannor och cocktailshakers i rostfritt stål, tenn och nysilver.  
           
Andreas Feininger, son till Lyonel som redan 1919 anställts som lärare på Bauhaus, flydde med sin svenska fru Wysse till Sverige 1936. Båda hade varit elever på Bauhaus. Hon var släkt med Wilhelm Kåge och fick arbete som dekormålare på Gustavsbergs porslinsfabrik. Andreas Feininger hoppades kunna jobba som arkitekt, men blev enbart anlitat som arkitekturfotograf av bl.a. Sven Wallander och Gunnar Asplund. När kriget bröt ut kunde han inte bo kvar i Sverige. Paret emigrerade till USA 1939. Efter sig lämnade Andreas Feininger en fantastisk samling fotografier av ett Stockholm på väg att förvandlas till en modern stad.
 

 

upp