Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Efter kriget stod Berlin i ruiner. Ur askan uppstod inte en, men två städer.
Astrid Seeberger: "Uns kann keener". Oss Berlinare kan ingen kan komma åt.

West-Berlin 1948
Västberlin 1948 | Foto: Airman magazine

Den 2 maj 1945 kapitulerar Berlins befälhavare, general Helmuth Weidling, trots att Hitler har givit order om att försvara staden till sista blodsdroppen. Staden ligger i ruiner, så också människors själsliv. Berlin har blivit hungerns och förtvivlans stad.

Von Astrid Seeberger

De som har överlevt letar efter livsförnödenheter bland ruinerna, efter mat i övergivna lägenheter eller soptunnor, efter vatten som inte är förorenat av liv. Men det finns något annat, något som får berlinarna att stå ut. 
 
Inte ens tre veckor har gått sedan krigsslutet när Berliner Philharmoniker spelar igen, i Titaniapalast, en gigantisk biograf som står kvar. I sin dagbok berättar Ruth Andreas-Friedrich om konserten som dirigeras av hennes livskamrat Leo Borchard, som av henne och vännerna kallas för Andrik:
 
Det blir mörkt i salen. Nästan tusen människor sitter i tyst förväntan. De kom till fots och med cykel. Ifrån sina demolerade lägenheter, ifrån sina dagars sorger, ifrån sina nätters ångest... Sedan finns Andrik där. Han lyfter taktpinnen. Violinerna börjar sjunga. De sjunger mjukt och ömt. Sommernattsdrömmens lek. Rikspropagandaministern har frånkänt denna musik sitt existensberättigande, har satt den på förbudslistan som ”judiskt fuskverk”. Var välsignad, »judiska fuskverket«! Idag är du hundratals bedrövade till hugnad. Violinerna sjunger. De sjunger med fjädrande pizzicati: Tjajkovskijs fjärde symfoni. »Att detta fortfarande är möjligt«, stammar en man bredvid mig. Vi ser ingen biograf. Vi ser inga ruiner. Vi har glömt att det finns nazister, ett förlorat krig och ockupationstrupper. Plötsligt har allt blivit oviktigt. Viktigt är endast det som violinerna sjunger: Tjajkovskij, Mozart och Mendelssohn.[1]
 
Musiken befriar dem som har samlats. Även dirigenten, han som 1920 kom från Sankt Petersburg till Berlin, tjugoett år gammal, för att studera musik, och gjorde karriär som dirigent, innan Hitlerregimen satte stopp. Borchard ansågs vara ”icke politiskt tillförlitlig”, men nazisterna upptäckte aldrig att han tillhörde en motståndsgrupp med det gemytliga namnet Onkel Emil. Men nu behövs ingen motståndsgrupp längre utan konst, litteratur, musik!
 
Berlinarna strömmar till konserter, teater- och operaföreställningar. Själahungerns tid är slut. Kanske tänker en och annan på de judiska kulturskaparna som har präglat Berlins kulturliv före kriget men som har förintats eller flytt. Eller så minns man »teaterstängningen« som Joseph Goebbels utlyste den 24 augusti 1944, en order till samtliga kulturskapare att kriga vid fronten. Sedan finns sådant som man helst vill glömma: att 14 000 människor med lysande ögon skrek ja den 18 februari 1943 i Berliner Sportpalast när Goebbels ställde den ödesdigra frågan: ”Vill ni ha det totala kriget, om det behövs, totalare och radikalare än vi idag har förmågan att föreställa oss?”
 
Knappt har det andra världskriget slutat så börjar det kalla kriget med sin front rakt genom Berlin. Ett krig som hotar berlinarnas nyss vunna frihet och skördar offer.
 
Den 24 augusti 1945 rusar ett brittiskt militärfordon genom Berlin för att köra hem Leo Borchard och Ruth Andreas-Friedrich efter en bjudning hos en brittisk militär. De har suttit i mjuka fåtöljer i en vacker villa i Grunewald, ätit ”ofattbart vita sandwiches med ofattbart äkta kött”, druckit whiskey och upptäckt att kärleken till musiken förenar de besegrade och de segrande.[2] Klockan är snart tjugotre, tidpunkten då ockupationsmakternas utegångsförbud träder i kraft. Chauffören kör fort, även över gränsen till den amerikanska zonen där han egentligen borde ha stannat. Gränsvakterna som har varit med om provokationer från Sovjets sida tar fel när det brittiska militärfordonet rusar förbi, tror att det rör sig om sovjetiska inkräktare och skjuter. Leo Borchard träffas. Han som nyss har utnämnts till filharmonikernas konstnärliga ledare, motståndsmannen som har lyckats överleva Hitlerregimen, dödas. 
 
Nu när Tyskland skall återuppstå som en demokrati bildas fyra stora partier: KPD (Kommunistische Partei Deutschland), SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands), CDU (Christlich-Demokratische Union Deutschlands) och LDP (Liberal-Demokratische Partei Deutschlands). För Ulbricht och Sovjet är det självklart att kommunistpartiet skall styra. För att komma dit tänker de oskadliggöra SPD som är omåttligt populär. KPD och SPD går ihop till ett nytt parti: SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands). Men en stor grupp socialdemokrater vägrar att låta sig slukas av ett förklätt kommunistparti. De ser till SPD finns kvar som ett eget parti, trots avfällingarna.
 
Den 20 oktober 1946 äger de första fria kommunalvalen rum. Berlinarna rusar till valurnorna, 92,3 procent av innevånarna röstar. Största partiet i Berlin blir socialdemokraterna med 48,7 procent av rösterna följd av CDU med 22.2 procent. Rysspartiet, som SED kallas i folkmun, kommer på tredje plats med  19,8 procent. Inte ens i den sovjetiska ockupationszonen lyckas SED vinna majoritet utan enbart 29,9 av rösterna. Majoriteten av berlinarna har fått nog av totalitära samhällssystem.
 
Men de kommer inte undan det kalla kriget som flammar upp ordentligt i samband med valutareformen sommaren 1948. De västallierade har meddelat att en ny valuta, D-Mark, skall gälla i deras zoner i Tyskland, således inte bara i Berlin. Den sovjetiska militäradministrationen kontrar med att en ny valuta – Reichsmark eller Rentenmark med påklistrade kuponger – skall gälla i den sovjetiska zonen och i Groß-Berlin, det vill säga även i Berlins västallierades zoner. De västallierades svar kommer samma dag: Den sovjetiska ordern är ett brott mot överenskommelsen mellan de fyra ockupationsmakterna och därför ogiltig. D-Mark kommer att införas i västzonerna nästa dag, den 24 juni 1948.
 
Sovjet reagerar med att utlysa en blockad av land- och vattenvägarna till Västberlin och stoppa strömtillförseln. Den sovjetiska parti-och regeringschefen Nikita Chrusjtjov beskriver metoden på ett lika vulgärt som träffande sätt: »Berlin är västs pung. När jag vill att väst skriker klämmer jag till Berlin.«[3] Ruth Andreas-Friedrich uttrycker sig mer städat i sin dagbok den 25 juni 1948:
 
Vi är krisens skådeplats. Dess objekt, dess subjekt, dess hjälte mot vår vilja. Och det kallas för valutareform. Vi har inget ljus, vi har ingen radio, och kan i skenet från tända stearinljus i lugn och ro fundera över hur vi skall handskas med vår tvivelaktiga berömdhet.[4]
 
En anteckning som är färgad av berlinarnas galghumor. För denna humor finns kvar, fast läget i Västberlin är minst sagt desperat.
 
Men så finns General Lucius D. Clay, USAs militärguvernör i Tyskland. För honom är Västberlin frihetens utpost som måste försvaras, fast inte med militäriska maktmedel, utan med hjälp av flygtransporter. En orealistisk plan, anser många: Att försörja 2,2 miljoner människor via luften, dag efter dag! Men Clay ger sig inte, han genomdriver sin plan med en outsinlig energi. Och han har berlinarna med sig.
 
Den 9 september 1948 samlas 350 000 berlinare framför den ramponerade riksdagsbyggnaden på Platz der Republik i en protest mot Sovjets förtryck. En bit bort ligger gränsen till den sovjetiska zonen med Brandenburger Tor. På portens krön sitter en triumferande kvinna i sin vagn som skall framställa segergudinnan Nike och fredsgudinnan Eirene på samma gång. Men hästarna som drar hennes vagn är demolerade. Och portens pelare som bär ekipaget är skottskadade. Det enda som är hel på Brandenburger Tor är sovjetflaggan som vajar högst upp med hammaren, skäran och en femtaggad stjärna.
 
Det är många som håller tal på Platz der Republik. Ett av talen kommer att gå till historien: Ernst Reuters. Han är en frihetsälskande socialdemokrat och stadens valde överborgmästare, fast den sovjetiska ockupationsmakten har vägrat godkänna valet. Han ser ut över alla som demonstrerar för friheten och ropar till världens folk: »Se på denna stad och inse att ni inte får och inte kan överge denna stad och detta folk…Vi har gjort vår plikt och vi kommer att fortsätta göra vår plikt. Världens folk! Gör er plikt, ni med!«[5]
 
Den 30 november 1948 – fem dagar före ett nytt kommunalval - beger sig 1638 »representanter av folket« enligt SEDs och Sovjets plan till ett extraordinarie stadsfullmäktigemöte i Östberlin och avsätter Berlins magistrat, stadens folkvalda ledning, som ersätts med en ny sovjetlydig magistrat och en ny överborgmästare. När valet äger rum bojkottas det i sovjetzonen med hänvisning till att folkets röst redan har gjort sig hörd. I de västallierades zoner segrar SPD stort med 67,5 procent av rösterna. Och Ernst Reuter väljs på nytt till överborgmästare. Men i östzonen styr en annan överborgmästare och en annan magistrat. Den politiska delningen av Berlin är ett faktum.
 
Blockaden fortsätter men också berlinarnas uthållighet. Till slut ger Sovjet upp. Den 12 maj 1949 hävs blockaden, efter 322 dagar. Men delningen av staden fortsätter och fördjupas när två tyska stater bildas samma år: förbundesrepubliken (BRD) den 23 maj 1949 och tyska demokratiska republiken (DDR) den 7 oktober 1949. Berlinarnas ”Uns kann keener”-mentalitet, Ingen kan komma åt oss, behövs också i framtiden, den som uttrycks i berlinarnas egen sång. Kabarettisten Kurt Neumann skrev den under blockaden för »”öborna«,” som är omringade av det röda havet. I Västberlin sjungs den högt. I Östberlin däremot är det säkrast att bara nynna den när ingen hör på:
 
Öbon förlorar inte sitt lugn,
öbon tycker inte om ståhej,
och även när de fyrmotoriga flygsvärmarna dånar på natten,
är det musik för våra öron,
vem talar om oväsen.

[1] Ruth Andreas-Friedrich, Schauplatz Berlin – Tagebuchaufzeichnungen 1945 – 1948, Suhrkamp Verlag, 1986. Samtliga översättning är författarens egna.
[2] Ibid.
[3] John Lewis Gaddis, Der Kalte Krieg – Eine neue Geschichte, Siedler Verlag, 2007.
[4] Andreas-Friedrich, 1986.
[5] Berlin. Quellen und Dokumente 1945 – 1951., Red. Hans J. Reichhardt, Hans U. Treutler, Albrecht Lampe, 1964.

upp