Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

I ett slag förintades det judiska Berlin. Romanen Effingers bevarar något av det förlorade.
​Mats O Svensson: Staden glömmer sina katastrofer

Berlin im Scheunenviertel
Berlin im Scheunenviertel | Bundesarchiv, Bild 183-1987-0413-505 / P. Buch / CC-BY-SA 3.0

"Vi kan aldrig helt och hållet återvinna det glömda."
(Nie wieder können wir Vergessenes ganz zurückgewinnen.)
Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sv. översättning Ulf Peter Hallberg

Berlins judiska historia är lika gammal som staden själv. Judarna åtnjöt under medeltiden vissa privilegier men ännu fler restriktioner och tillvaron var osäker. Efter att digerdöden dragit in över Brandenburg sker den första dokumenterade judeförföljelsen. 1510 bränns trettioåtta judar på bål, anklagade för att ha köpt nattvardsbröd och skändat det. I slutet av århundrades bannlystes de »för evigt« men blev inbjudna igen hundra år senare. Det dröjde till 1812, genom ett dekret av Friedrich Wilhelm III,  innan Berlins judiska befolkning fick medborgerliga rättigheter.

Under denna tid blommade framför allt  salongskulturen upp, Henrietta Herz salong och Moses Mendelssohns; Rahel Levin, som Hannah Arendt skrev en biografi över, kunde räkna Hegel, Fichte, Kleist och Schleiermacher till sina gäster.”De judiska hemmen blev en oas där man kunde umgås otvunget som individer. För judarnas del innebar det en vinst att bli accepterade av samhället, och det var under denna tid som deras emancipation satte in i Preussen”, skriver Folke Schimanski i sin biografi över Berlin.[1] Berlins judar var visserligen fortfarande utestängda från delar av samhället men de lyckades hitta sina nischer (inte sällan i nya riskbranscher) och blev framstående företagare, publicister, jurister, konstnärer och arbetade rastlöst för ett Tyskland som i slutändan inte kunde besvara ansträngningen med något mer än avsky.

När det nationalsocialistiska partier grep makten bodde runt 160 000 judar i Berlin. De tillhörde olika trosinriktningarna: chasidier, ortodoxa, reformvänliga, fördelade i sexton allmänna och sjuttiotvå privata synagogor. De var en självklar del i alla stadens politiska rörelser, från kommunistiska och socialdemokratiska till konservativa och tysk-nationellt sinnade. I det fattiga Scheunenviertel, nordväst om Alexanderplatz, bodde framförallt fattiga judiska migranter som flytt pogromerna i Östeuropa; i mondäna Berlin West bodde till stora delar liberala, sekulära judar.

Under de tolv år som nationalsocialisterna hade makten förintades dessa världar. Det judiska Berlin utplånades; upp mot 65 000 mördades i koncentrationslägren, 7000 begick självmord, resten lyckades emigrera och bara ett fåtal överlevde. Kvar fanns brottstycken av en en gång så blomstrande judisk kultur och efter tretton år med nationalsocialistiskt rus och bombräder var också Berlin en annan stad. 

„Vad jag önskar mig är att varje tysk jude säger: ja, så var vi, så levde vi mellan 1878 och 1939, och att de lägger den i sina barns händer och säger: så att ni vet hur det var.”[2] Med dessa ord beskrev författaren Gabriele Tergit (född Elise Hirschmann) ambitionen med sin roman Effingers – en familjekrönika om en judisk familj i fyra generationer. Samma år som Walter Benjamin började teckna ned sina barndomsminnen i Berlin, började Tergit skriva sin familjehistoria. Det var ett år innan en grupp SA-män attackerade henne i hemmet och hon lämnade hemstaden Berlin tillsammans med det manuskript som hon under arton år skrev på, i Tjeckien, Israel och England. Parallellt med katastrofen författade hon ett epos om den tysk-judiska borgerlighetens undergång, över ett Berlin som genomgick en av sina metamorfoser, och om en judiskhet som förintades. Den värld hon började skildra 1932, den hon kom ifrån, ödelades. Kvar fanns blott manuskriptet, litteraturen.

Effingers börjar och slutar med ett brev från Paul Effinger. 1878 är han sjutton år och går i lära i en järnvägsfabrik i Rheinland. Han skriver till sin far, en urmakare i den idylliska sydtyska småstad Paul aldrig ska sluta längta tillbaka till, att han studerar flitigt på kvällarna. Hans tilltro till framsteget och framtiden är bergfast. 1941, nästan 70 år senare, är Paul Effinger 81. Han skriver i väntan på deportationen till de barn och barnbarn som lyckats emigrera. Han är tacksam för att hans fru Klärchen hann dö i cancer och det enda han hoppas på för sig själv är att Gud skänker honom ”en snabb död”.[3] Mitt största misstag, skriver han, var att han trodde på det goda i människan.

I det ena brevet är Paul på väg till Berlin, i det andra är han på väg bort. Det Berlin som väntar honom som ung och flitig företagare befinner sig på sin höjdpunkt, industrin blomstrar och staden växer så det knakar. Hans bror Karl lyckas gifta in sig i bankfamiljen Goldschmidt/Oppner, Paul följer efter och de båda förankrar sig i Berlins välbärgade judiska miljöer kring Tiergarten. De gamla preussiska dygderna är fortfarande verksamma i kejsarstaden, men moderniteten med sin omstörtande kraft håller på att transformera samhället i stort och smått.

Det är under denna omvälvning av staden Berlin och det tyska samhället i stort som Effingers utspelar sig. Tergit hade Thomas Manns Buddenbrooks som förebild när hon författade sitt testamente över den judiska borgerlighetens upplösning. Effingers är också en berättelse om en familjs uppgång och fall men till skillnad från Buddenbrooks drivs inte nedgången på inifrån utan kommer utifrån. Det hjälper föga att familjen försöker bevara sin tillvaro och samhälleliga position. Mot Hitlers raslagar står de maktlösa.
           
Samtidigt är Effingers långt ifrån bara en offerskildring. Det som ger romanen sin fulla tyngd är den stora katastrof som vi vet ska komma, men romanen får sin dynamik genom de inre konflikterna i familjen. De politiska, litterära och kulturella diskussionerna, generationskonflikterna, mötet med uppkomlingarna Effingers och de högborgerliga Oppners, frågan om sionismen är den realistiska utvägen från växande antisemitism, eller fortsatt trofasthet till hemlandet Tyskland. I bokens rika persongalleri låter Tergit läsaren förstå den fulla mångfalden av olika hållningarna som utgjorde de politiska och sociala spänningarna i Kejsardömets, och därefter Weimarrepublikens, Berlin. Hon ger de uppslitande politiska konflikterna kropp och gör samhällets stora konflikter begripliga. Också »den nationella socialismen« får sina vältaliga förespråkare, inte minst i Schröder – en vän till familjen Effinger/Oppner som tidigt fångas med i den nya rörelsen och gör karriär i partiet samtidig som familjens framtidsutsikter, sociala omgivning och ekonomiska grundvalar och till sist den nakna existensen löses upp i luften.
           
Fram växer en komplex väx som inte bara tecknas med beskrivningar av miljöer, interiörer och objekt, utan framförallt av de sociala konventionerna och riterna, samtalen inom familjen, mellan vänner, i hemmet och i offentligheten. I detta flerstämmiga panorama glimtar en social värld som för alltid tystnat fram.
           
Effingers är nästan lika mycket en biografi över en stad, som över en familj. Det Berlin Paul Effinger är på väg bort ifrån är en annan stad än den Europeiska provinsstad han kom till. 1877 levde en miljon människor i Berlin med omnejd. 1933 har invånarantalet stigit till över fyra miljoner. Under de sex decennier som Effingers utspelar sig förvandlas Berlin till en  världsmetropol, ett Berlin Babylon, och Pauls småskaliga tillverkning av skruvar utvecklas till en modern automobilkoncern. 
           
I bokens epilog ligger staden i ruiner. Det välbärgade Tiergartenkvarteren, där Selma och Emmanuel Oppner tidigt i romanen köper det hus som kommer att bli familjens samlingspunkt, låg som en ”pompejansk utgrävning”, husets ”suterräng var förstört, men pelarna stod fortfarande kvar”[4]. Huset på Viktoriastraße där Effinger/Oppner möts på helgdagar, hade sin motsvarighet i verkligheten. Det huset förstördes också i kriget, på tomten står idag Berlins berömda filharmoni. Gatan, Berlins ”Via Sacra för förmögna kristna och judar”, är lika folktomt som 1886, människorna skingrade, ”och om de var judar, var de förflyttade till evigheten.”[5]
           
Vad nationalsocialismen eftersträvande var att för alltid utplåna det mosaiska Europa – att de var nära att lyckas vet vi. I Berlin lyckades 8000 judar överleva, men den livaktiga judiska kulturen gjorde det inte. Effingers låter oss ana något om den rikedom som gått förlorad, bevarar något av vad som försvunnit. Städer är till sin natur aldrig nostalgiska. De glömmer bort sina olyckor och katastrofer. Butiker och varuhus öppnar igen, morgontidningar trycks och delas ut, uteserveringarna börjar sakta fyllas på av människor. Gatorna återfår sin rytm. Filharmonin spelar på de dödas gravar.

[1] Folke Schimanski, Berlin. En stads historia, 2010.
[2] Citat ur Nicole Hennebergs efterord, Effingers, Schöffling & Co., 2019. ”Was ich mir wünsche ist, daß jeder deutsche Jude sagt: ja, so waren wir, so haben wir gelebt zwischen 1878 und 1939, und daß sie es ihren Kindern in die Händen legen mit den Worten: damit ihr wisst, wie’s war.”
[3] ”einen schneller Tod”
[4] ”pompejanische Ausgrabung« / »Das Souterrain war kaputt, aber die Säulen standen noch.”
[5] ”die Via Sacra des christlichen und jüdischen Reichtums” / ”soweit sie Juden waren, waren sie angesiedelt worden für die Ewigkeit.”

upp