Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Hur påverkas kulturjournalistiken under pandemin?

En stängd biograf.
En stängd biograf. | © Goethe-Institut

För frilansare finns det en fördel med nedstängningen: de är redan vana vid att arbeta hemifrån, de flesta jobbar ju sedan länge i sin egen bostad. Och även de som hyr kontor övar sig rutinerat i välbehövlig självdisciplin. Tyvärr är denna fördel inte särskilt användbar under coronatiden. 

Von Jörg Plath

När konstnärerna inte får sjunga, dansa, musicera, ställa ut, göra uppläsningar har kulturjournalisterna ingenting att skriva om. Som så kallade ”Solo-Selbstständige” – frilansare med enskild firma – får de med jämna mellanrum mindre stödsummor, som visserligen betalas ut skyndsamt och obyråkratiskt.

De svåra omständigheterna till trots ligger konstnärer och kulturarrangörer inte på latsidan. Teaterföreställningar, utställningar, konserter, diskussioner, uppläsningar äger rum utan publik, men inför kameror och mikrofoner. Kvalitén på inspelningarna blir allt högre, arrangörer har skaffat sig bättre teknik. Många frilansande kulturjournalister sitter nu framför sina skärmar istället, där deras texter också skapas, och följer direktsända evenemang online.

Kulturredaktörerna på dagstidningarna, tidskrifterna, radio- och tv-institutionerna är tacksamma för det. Många av dem arbetar också hemifrån. Deras ekonomiska situation har inte förändrats på grund av nedstängningen, lönen rullar in som vanligt. Men i något fall aningen mindre: Våren 2020 ansökte några tidningar, däribland Süddeutsche Zeitung, om korttidsarbete. Upplagorna steg visserligen, men man rättfärdigade sig med att annonser, bilagor och omfång däremot hade minskat.
Samtidigt har det dagliga arbetet på kulturredaktionerna blivit tuffare. Alla rutiner och avtalade möten gäller inte längre, alla arbetssätt måste anpassas efter skyddsåtgärderna. Inbjudna gäster tillåts inte besöka tv-husen eller tidningsredaktionerna, eller bara speciellt inrättade, regelbunden desinficerade rum. Det för radion så nödvändiga ljudet måste spelas in på distans med telefonen, med appar och smartphones och redigeras efteråt. Mediehus har skapat särskilda fasta arbetsgrupper så att inte all personal måste sättas i karantän vid smitta.

Som tur är har omfattningen på kulturrapporteringen i media knappt krympt. Konstens onlineskapelser recenseras. Vissa redaktioner fyller sidor och sändningstid med stor infallsrikedom, ger bakgrund och skildrar erfarenheter. De ger plats åt dem som drabbats av nedstängningen, men drar sig för att ägna sig åt samtidsanalyser.

Några radiostationer har särskilt förstärkt sina roller som kulturbärare. Westdeutsche Rundfunk strömmar exempelvis konserter, teaterföreställningar och författaruppläsningar från sin sändningsområde. Radio Berlin-Brandenburg producerar tillsammans med Literarisches Colloquium Berlin varje vecka ett litteraturprogram som går att lyssna på efteråt som podd. Även den nationella radiokanalen Deutschlandfunk Kultur har lagt upp bokpoddar för att kompensera för det uteblivna samtalet efter en uppläsning. Vinnarna av två viktiga litteraturpris tillkännagavs inte på en ensam scen, utan live i radion. Och att två bokmässor ställdes in förra året har många radiolyssnare knappt märkt av: ARD-Kultursender och Deutschlandfunk Kultur sände lika många samtal med författare som man annars brukar göra från Leipzig och Frankfurt. Ändå har NDR, HR och WDR delvis drastiskt dragit ner antalet bokrecensioner i sina program.

Kulturjournalisterna drabbas alltså inte av nedstängningen på samma sätt som restaurangbranschen, detaljhandeln eller serviceföretagen. Men färre evenemang innebär också färre uppdrag. Den som exempelvis modererar författarsamtal – en vanlig verksamhet för litteraturkritiker sedan uppläsningar, festivaler och släppfester fick ett rejält uppsving – upplever fortsatta avbräck. För inte bara antalet evenemang har minskat, utan även antalet nya böcker: Hälften av förlagen senarelägger utgivningen eller avstår från den helt och hållet, eftersom boklådorna i nästan alla förbundsländer var tvungna att stänga våren 2020 och omsättningen  tidvis störtade med upp till 65 procent. Sedan dess har försäljningen i mångt och mycket hämtat sig. Men hur många förlag och boklådor som klarar coronaåtgärderna visar sig. En sak är säker: Förändringarna i programmen drabbar först och främst författarna och frilansande redaktörer, därefter journalister och moderatorer. Kulturen är ett osmotiskt system.

Ändå torde litteraturkritikerna inte få slut på stoff i första hand. Kritik förräntar sig först när annat tillkommer: modereringar, föredrag, översiktsartiklar eller -sändningar. Alla frilansande kulturjournalister, även de som specialiserat sig på film, konst och teater, måste ta med sådana blandkalkyler i beräkningen. I bästa fall låter de för närvarande bli att titta på det ekonomiska resultatet. Nu gäller det  bara att uthärda. Förr eller senare kommer konkurser ändå.

upp