Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

100-ÅRSJUBILEUM
Den kvinnliga rösträttens historia i Tyskland

Plakat till Internationella kvinnodagen den 8. mars 1914 för att kräva kvinnornas rösträtt
Plakat: Karl Maria Stadler

Vägen till kvinnlig rösträtt var lång. Från mitten av 1800-talet stred aktörer från olika delar av kvinnorörelsen för att kvinnor skulle få rösträtt. 1919 hölls till slut det första valet för alla i Tyskland, efter en lång och utdragen kamp.

1848

”Visst talar man mycket om frihet för alla, men med ordet ’alla’ har man för vana att endast avse män.”
Dessa ord skrev kvinnorättskämpen Louise Dittmer inför valet till nationalförsamlingen i Paulskyrkan i Frankfurt 1848, där inga kvinnor, utan bara män med viss egendom, var representerade. För drygt 150 år sedan hade tyska kvinnor ingen rösträtt, och inte heller någon rätt att yrkesarbeta eller att inneha personlig egendom. Som gifta var de socialt och ekonomiskt beroende av sina makar, och som ogifta var de beroende av sina fäder.

1850

I de flesta tyska stater är medlemskap i politiska föreningar förbjudet för kvinnor, och de har ingen mötesfrihet. De får bara vara aktiva i ”apolitiska föreningar”. Trots detta går kvinnor under 1800-talets andra hälft samman i grupper och föreningar som arbetar för kvinnofrågor och kvinnors rättigheter, exempelvis rätten till utbildning och yrkesarbete, politiskt deltagande och ekonomisk och social självständighet.

1870

Knappt ett år innan Tyska rikets grundande den 11 mars 1870 trädde den preussiska föreningslagen i kraft. I den nionde paragrafen står följande: ”För föreningar som åsyftar att dryfta politiska frågor under möten, gäller följande inskränkningar:

  • De får ej uppta någon kvinnoperson, skolelev eller lärling som medlem; de får ej träda i förbindelse med andra föreningar av samma slag för gemensamma syften, i synnerhet inte medelst kommittéer, centralorgan eller liknande inrättningar eller medelst ömsesidig skriftväxling [...]
  • Kvinnopersoner, skolelever och lärlingar får ej bevista sådana politiska föreningars möten och sammanträden. Om dessa personer ej undanröjes på uppfordran av närvarande myndighetsperson, utgör detta anledning till mötets eller sammanträdets upplösande.”
Därmed är till att börja med all politisk verksamhet i praktiken förbjuden för kvinnor – och de kan inte heller gå med i de politiska partierna, som växer sig allt starkare.
 
1871

I och med Tyska rikets grundande införs allmän, lika, omedelbar och hemlig – aktiv och passiv – rösträtt till riksdagen för alla manliga medborgare över 25 år som är i besittning av medborgerliga och politiska rättigheter. De olika bestämmelserna för delstatsparlamenten, liksom de kommunala vallagarna, förblir oförändrade av detta. I Preussen gäller alltså fortfarande den så kallade treklassrösträtten, där väljare delas in i grupper efter hur mycket de äger. Kvinnor har inte rösträtt vare sig i kommunerna eller till riksdagen.

1873

Hedwig Dohm ställde i sina skrifter otvetydiga krav på kvinnlig rösträtt som en förutsättning för ytterligare rättigheter. Hon uppmanar kvinnor att: ”[...] kräv[a] rösträtt, för genom rösträtten går vägen mot självständighet och jämlikhet, mot frihet och kvinnors lycka.” I skriften ”Der Frauen Natur und Recht” som publiceras tre år senare, 1876, kräver hon politiska rättigheter för kvinnor, däribland rösträtt. Hon diskuterar frågan om hur kvinnor ska kunna befria sig ur sin rättslöshet och få del av makten: ”De mänskliga rättigheterna har inget kön.”

1888

I Berlin grundar Minna Cauer föreningen Frauenwohl, som öppet kräver politiska rättigheter för kvinnor. Medlemmar blir bland andra Anita Augspurg, Helene Stöcker, Käthe Schirmacher och Hedwig Dohm.

1891

På sin partikongress i Erfurt skriver SPD (Tysklands socialdemokratiska parti) in kravet på kvinnlig rösträtt i sitt partiprogram. Clara Zetkin talar inför delegaterna om den proletära kvinnorörelsen.

1894

Den 28–29 mars grundas Bund Deutscher Frauenvereine (BFF), en paraplyorganisation för den konservativa borgerliga kvinnorörelsen. I organisationen ingick 34 allmännyttiga föreningar. De proletära kvinnoföreningarna blev inte medlemmar i BDF, inte heller de socialdemokratiska kvinnoföreningarna. Rösträttsfrågan skrev BDF in i sitt program 1902, vid sin femte generalförsamling i Wiesbaden. Samtidigt grundades den första föreningen för kvinnlig rösträtt.

1902

I Hamburg, där föreningslagstiftningen är mer liberal, grundas Deutscher Verein für Frauenstimmrecht (”Tyska föreningen för kvinnlig rösträtt”) av kvinnorättskämparna Minna Cauer, Anita Augspurg och Lida Gustava Heinemann. Här tar den borgerliga organisationen för kvinnlig rösträtt sin början – som första förening vars enda mål är kampen för kvinnlig rösträtt kräver man rösträtt för kvinnor i Tyska riket. 1904 byter föreningen namn till Deutschen Verband für Frauenstimmrecht (”Tyska förbundet för kvinnlig rösträtt”).

1904

Den 12 juni inleds den internationella kvinnokongressen i Berlin, arrangerad av BDF, under ledning av Marie Stritt. Det blir en mötesplats för representanter för borgerliga kvinnoförbund från 25 länder. Över tusen kvinnor diskuterar exempelvis kvinnlig utbildning, äganderättt och yrkesverksamhet samt sociala inrättningar och kvinnors rättsliga ställning. Den socialistiska kvinnorörelsen deltog inte. I kongressens närhet anordnas även en internationell konferens för kvinnlig rösträtt. Där grundas det internationella förbundet för kvinnlig rösträtt, International Women’s Suffrage Alliance (IWSA).

1907

Den 15 januari publiceras det första numret av Zeitschrift für Frauenstimmrecht (”Tidskrift för kvinnlig rösträtt”), med Anita Augspurg som utgivare. Samma år anordnas den första internationella socialistiska kvinnokonferensen i Stuttgart, mellan den 17 och 19 augusti, som organiseras av Clara Zetkin. Här kräver Zetkin bland annat allmän kvinnlig rösträtt och väljs till sekreterare för den socialistiska kvinnointernationalen.

1908

I och med att den preussiska föreningslagen upphävs den 15 maj 1908 faller till slut förbudet mot kvinnligt medlemskap i politiska partier och organisationer med syfte att diskutera politiska frågor. Kvinnor tillåts gå med i politiska föreningar och partier, samt grunda politiska föreningar.

1911

Den 19 mars anordnas den första internationella kvinnodagen, som arrangeras av Clara Zetkin och Käthe Duncker. Dagen infördes av de socialdemokratiska kvinnorna som en kampdag för kvinnlig rösträtt. Den tyska socialisten och feministen Luise Zietz kallade den första internationella kvinnodagen för en ”kraftfull socialdemokratisk manifestation för kvinnlig rösträtt”.

1914

Inre stridigheter om vilken riktning den borgerliga kvinnorörelsen skulle ta, som i grund och botten handlade om vilken sorts rösträtt man skulle eftersträva, ledde före första världskriget till att det fanns tre olika förbund, som visserligen alla eftersträvade kvinnlig rösträtt, men ville uppnå detta med olika medel: Skulle man strida för den? Och i så fall, med eller utan män? Eller skulle man visa att man förtjänade den genom konstruktivt samarbete på kommunal nivå?
 
 
1916

Deutscher Verband für Frauenstimmrecht (”Tyska förbundet för kvinnlig rösträtt”) och Deutsche Vereinigung für Frauenstimmrecht” (”Tyska föreningen för kvinnlig rösträtt”) går samman till Deutscher Reichsverband für Frauenstimmrecht (”Tyska riksförbundet för kvinnlig rösträtt”. Ordförandeskapet delas av Marie Stritt och Li Fischer-Eckart.

1917

Under första världskrigets mitt, när det hade blivit tydligt att den tyske kejsaren visserligen eftersträvade en rösträttsreform, men ignorerade kvinnornas krav, beslutade sig borgerliga och socialistiska aktivister den 22 september för att arbeta tillsammans för kvinnlig rösträtt. Bland annat överlämnade de i december ett ”uttalande gällande rösträttsfrågan” till den preussiska lantdagen, där man hänvisade till det arbete som kvinnor utfört under kriget och deras stora insatsberedskap. Man krävde en ”allmän, lika och direkt rösträtt till alla lagstiftande organ”. Den 17 december anordnades en gemensam demonstration med över 1 000 kvinnor från den proletära och borgerliga kvinnorörelsen – i riket och i delstaterna – inför den planerade rösträttsreformen.

1918

I oktober 1918 uppmanades rikskansler Max av Baden att tillmötesgå kvinnornas krav på rösträtt i en gemensam skrivelse från 58 tyska kvinnoorganisationer. I Berlin samlades över tusen personer och krävde omedelbar rösträtt för kvinnor.

Efter att militärens sammanbrott blivit uppenbart redan sommaren 1918 revolterade matroserna i Kiel i november och ledde därmed det slutgiltiga störtandet av monarkin. Den 9 november utropade Philipp Scheidemann ”den tyska republiken”. Några dagar senare, den 12 november 1918, presenterar Rat der Volksbeauftragten (ung. ”Folkrådet”) sitt regeringsprogram i en kungörelse ”till det tyska folket”. En viktig del av detta var införandet av en stor rösträttsreform, i vilken även kvinnlig rösträtt ingick. Detta räknas i allmänhet som tidpunkten då kvinnlig rösträtt infördes i Tyskland. Alla kvinnor och män över 20 år var röstberättigade. Några veckor senare, den 30 november 1918, förankrade Rat der Volksbeauftragten aktiv och passiv rösträtt för alla manliga och kvinnliga medborgare i förordningen om val till den lagstiftande tyska nationalförsamlingen.

I andra stycket av artikel 109 i Weimarförfattningen återfinns till slut meningen: ”Män och kvinnor har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter.”

1919

Valet till den konstituerande nationalförsamlingen den 19 januari 1919 var det första i vilket kvinnor kunde delta, som väljare och valbara kandidater. Över 80 procent av alla valberättigade kvinnor röstade i valet. Över 300 kvinnor kandiderade. Av de sammanlagt 423 parlamentsledamöter som tog plats i nationalförsamlingen var 37 kvinnor.

Den 19 februari 1919 höll socialdemokraten Marie Juchaz som första kvinna någonsin tal i nationalförsamlingen. Där fastslog hon: ”Mina herrar och damer! Detta är den första gången i Tyskland som kvinnor kan tala till folket i parlamentet som fria och jämlika […]. Vad denna regering har gjort var en självklarhet: Den har givit kvinnor det man hitintills med orätt har nekat dem.”

Källor:
www.eaf-berlin.de
EAF Berlin  |  Europäische Akademie für Frauen in Politik und Wirtschaft Berlin e.V.

 

upp