Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Familj
Hur tyskarna ser på familjen

Även om familjen ses som den ”minsta cellen i samhället” så är den inte ensam. Redan beslutet att bilda familj är i sig inget rent individuellt beslut, utan är beroende av de mest olikartade ramvillkor: strukturella faktorer utifrån såväl individuella- som samhällsekonomiska förutsättningar, via familjepolitiken ifråga om barnbidrag eller föräldraledighet till den könsspecifika arbetsfördelningen.

Von Jan Wetzel

Även individuella värden och inställningar spelar en roll utöver sådana strukturella faktorer. Men inte heller dessa svävar i ett tomrum. De grundar sig på uppfattningar man har om sig själv och om det samhälle man lever i.

I den empiriska socialforskningen framhäver man sällan betydelsen av dessa uppfattningar. Detta vill vi ändra på med hjälp av vår studie. Kärnan i utformningen av denna studie, som sedan 2015 genomförs i flera undersökningar, är jämförelsen av olika påståenden som de tillfrågade gör om sig själva och om sina medmänniskor. De tillfrågade ombeds inte bara att besvara frågor om sin egen åsikt, som brukligt i opinionsmätningar. Det ställs också frågor om synen på samhället; de tillfrågade ska ange om deras personliga uppfattningar och förhållningssätt bör vara normerande för samhället överlag.

Hit hör också synen på de ”andra” – oavsett alla önskemål. Å ena sidan ställs frågor om huruvida de personliga inställningarna eller förhållningssätten även gäller för ”människor i Tyskland” överlag. Känner man sig som en del av samhället eller känner man sig ensam? Å andra sidan ställs dynamiken i dessa förhållanden till de andra i relation till framtiden: Kommer att samhället vara likadant i framtiden som det är nu? Är det statiskt eller förändras det? Jämför man uppgifterna ser man hur individuella inställningar, bilder av samhället och strukturella faktorer hänger ihop med varandra – även på temat familj och barn.

Låt oss titta på resultatet av undersökningen från sommaren 2018. Över 2000 representativt utvalda människor i Tyskland blev här intervjuade personligen.

Om den så ofta beklagade förlusten av stabilitet när det gäller familjen: På frågan om de är beredda att offra sig för sina barn, till exempel flytta eller (inte) acceptera ett jobberbjudande, svarar 71 % av föräldrarna: ja, det skulle vi göra. Och det är inte bara en personlig inställning, utan ett stabilt värde, eftersom de tillfrågade inte bara säger detta om sig själva. De är också övertygade om att deras medmänniskor förhåller sig på ett liknande sätt: 67 % utgår bestämt ifrån att även ”människor i Tyskland” skulle offra sig på samma sätt för sina barn. Har man barn tar man hand om dem och gör sina eftergifter.

En helt annan bild framträder däremot när man frågar om önskan om skaffa barn. Över 80 % av de tillfrågade säger att det är viktigt för dem att ha egna barn. Andelen av föräldrarna ligger högre av naturliga skäl, men i allmänhet gäller även: Att ha barn är en norm som de flesta människor accepterar som riktig. Men självklar är normen uppenbarligen inte, när blicken riktas på samhället. På frågan om det är viktigt för ”människor i Tyskland” att ha egna barn blir svaret bara 35 %. Intrycket är: De flesta människor vill helst inte ha (fler) barn.

Två inriktningar står i strid med varandra här: På den ena sidan möter man den stora självklarheten i att man tar hand om sina barn så bra som möjligt. Samtidigt finns ett tvivel på huruvida ens medmänniskor överhuvudtaget är utrustade med denna beredskap. Om någon inte har barn kan detta – så kan de tillfrågades svar tolkas – härledas till ett personligt beslut att inte skaffa barn.

Om man ska tro våra resultat som visar att önskan om att skaffa barn är mycket mer utbredd än vad de flesta människor tror, då är denna uppfattning om de tillfrågade felaktig. Vad betyder det? En förklaring kan vara att individuella och samhälleliga förutsättningar som påverkar beslutet för eller mot familjen ter sig vaga i undersökningen. Det leder tillbaka till utgångspunkten: Det är visserligen känt att särskilt kvinnor i dag ofta upplever press i flera hänseenden – de förväntas dels uppfostra barn, dels sköta hushållet och dels i allt högre grad ha ett heltidsarbete. Att stödet till familjer ifråga om barnomsorg i många fall är bristfälligt. Och att överlag ökade förväntningar på familj, arbetsvärld och fritid vid tveksamhet är ett problem som löses genom att man helt enkelt inte bildar familj. Däremot brister det i ett hänseende: i stället för politisk lösning vilar det tungt på den individuella lösningen att antingen anpassa sig som så bra som möjligt – eller avstå ifrån att skaffa barn överhuvudtaget.

 

upp