Litteratur Varför Nelly Sachs?

Nelly Sachs
Nelly Sachs-Den store anonyme (Ersatz)/Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet (Albert Bonnier Förlag)

Att läsa Nelly Sachs innebär att förnimma dödens skrämmande närvaro i det egna livet, att konfronteras med det skrämmande, med lidandet, att utsätta sig. Nelly Sachs uppbringade en ofattbar kraft att utsätta sig, dagligen och med en enorm intensitet. Hon hade modet att utforska tillvarons gränser, vilket nästan fick henne att gå under.

När jag mot slutet av min skoltid besökte biblioteket på mitt gymnasium stötte jag på en lista över Nobelpristagarna i litteratur. På listan fanns två namn angivna för år 1966: Schmuel Josef Agnon och Nelly Sachs. Dessutom angavs pristagarnas respektive språk. Enligt den hade Nelly Sachs skrivit sina verk på tyska. Hur kunde det då komma sig att jag aldrig, inte ens i tyskundervisningen, hade hört talas om henne? Jag hade däremot fått lära mig om Thomas Mann, Heinrich Böll och Günter Grass. Biblioteket hade, om jag minns rätt, två diktsamlingar av Nelly Sachs. I dessa fann jag dikter med en för mig oförklarlig kraft. Till exempel:
 
Ditt århundrade
en tårpil
böjd över det oförståeliga
[1]
 
Dessa rader återfinns i en diktsamling med den egendomliga titeln Glödande gåtor. Jag läste även de båda biografierna av Ruth Dinesen och Gabriele Fritsch-Vivié, som också fanns i skolbiblioteket.[2] Men ”fallet Sachs” förblev en gåta för mig.
 
Om någon frågar mig hur det kommer sig jag i många år har ägnat mig intensivt åt Nelly Sachs författarskap – vad det är som har fått mig att hålla ut, trots alla vedermödor – är det allt annat än enkelt att svara; jag blir tvungen att dra på svaret. I sina redan klassiska aforismer från 1970-talet skrev Roland Barthes om le plaisir du texte, textens njutning eller textasen. Denna textens njutning är dock utesluten som svar på frågan om Nelly Sachs författarskap. Därtill är hennes verk – hennes poesi, sceniska dikter och sena prosa – är alltför sammanflätat med nazisternas förbrytelser, med Förintelsen och med lidande i allmänhet. I den tyskspråkiga litteraturen, som inte lider någon brist på mörker, är Nelly Sachs litterära värld kanske den allra mörkaste och – när den äntligen blir tagen på allvar – radikal och skrämmande: likt ett landskap av skrin, vilket också är titeln på en av hennes dikter.[3] Med dessa kvaliteter som bedömningskriterier är det förmodligen bara Paul Celans verk som kan mäta sig med hennes.
 
Snarare skulle jag alltså besvara frågan om mina skäl med engagemang och övertygelse: Jag är övertygad om Sachs texters betydelse för hennes och vår tid, just på grund av den radikalitet med vilken hon i sina sena anteckningar från och med 1950 ”går i närkamp med” de språkliga betydelserna och betydelseanvisningarna. Hon skriver exempelvis i sina poetologiskt belysande Nattbrev:
 
Allt är borta utom vårt öde. Döden förtär det överflödiga. Andning, blod, kött, skelett, hjärna, tänder, ögon, inälvor – förtärt – kvar finns ”den talande tystnaden”, ”längtan”.[4]
 
Och kort därefter står det i dessa anteckningar:
 
Moderssjäl, ö och ständigt ”tillbaka”. Evigt chiffer under vilket mina hemligheter är bevarade. Den talande tystnaden. Alla mina ord är bara sköldar och gravstenar. Bara du vet vad som förblött under dem.[5]
 
Däremot engagemang för ett betydelsefullt och dessutom av samhällspolitiska skäl bortglömt författarskap. I egenskap av kvinna som skrev på tyska, en judinna som levde i exil, nekade man henne – och nekar än i dag – att upptas i kanon. Det är visserligen ingen ovanlig paradox: rikligt belönad med priser, men sällan läst. Nelly Sachs var för övrigt själv en engagerad poet endast i den bemärkelsen att hennes engagemang innebar en vägran att tillhöra någon som helst ideologi. Denna ideologiernas vägran blev hennes egen ideologi – till den enda som fortfarande var möjlig i ett århundrade av förödande, just ideologiskt motiverade, konflikter och krig. Även betraktat ur denna motståndets specifikt ospecifika ståndpunkt glömdes hennes författarskap bort, inte minst i och med politiseringen efter 1968.
 
Vid sidan om engagemang och övertygelse framträder en tredje bevekelsegrund: förundran. Och nämligen förundran från det ögonblick då jag mötte namnet Nelly Sachs – på den ovan nämnda listan över Nobelpristagare i slutet av min skoltid. Vem var denna kvinna med det ovanliga namnet? Före Elfriede Jelinek var hon den enda tyskspråkiga kvinna som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Och än i dag är hon den enda tyskspråkiga kvinnliga poet som har fått priset. Hur såg hennes författarskap ut, och varför hade det uppenbarligen fallit i allmän glömska?
 
Hur bortglömt, sällan läst och ej kanoniserat hennes verk faktiskt är inser man om man gör ett ganska slumpmässigt, men ändå betydelsefullt, stickprov. I den relativt vitt spridda Deutsche Literaturgeschichte från förlaget J.B. Metzler, som utkom i sjunde upplagan 2008, finns tre omnämnanden av namnet Nelly Sachs förtecknade i person- och verkregistret. Inte bara är Nelly Sachs endast påtänkt, och gömd, i form av två omnämnanden i uppräkningar av efterkrigstidens författare, dessutom gäller det tredje omnämnandet inte ens henne: Nelly Mann, Heinrich Manns fru, har av misstag registrerats under namnet Nelly Sachs i personregistret.
 
Märkligt och kännetecknande är dessutom att efterkrigstidens mest kände och kanske mest inflytelserike kritiker, som själv hade överlevt Förintelsen i ett getto i Warszawa och olika gömställen, aldrig uttalade sig om Nelly Sachs verk. ”Jag kapitulerar”, skrev Marcel Reich-Ranicki först i april 2011 i sin kolumn i Frankfurter Allgemeine Zeitung, i en tillbakablick på sitt besök hos Nelly Sachs i Stockholm i februari 1965. Vänner hade varnat honom för att Sachs ”tillräknelighet” var starkt inskränkt på grund av hennes psykiska ohälsa. Det hindrade honom dock inte från att göra ett besök hos henne.
 
Hon berättade om allt detta [sin förföljelsemani] helt lugnt för mig. Jag kunde inget säga, jag var rådvill. Om någon hade informerat henne om att jag var uppvuxen i Berlin och vad jag senare hade varit med om, vet jag inte. Men hon ställde inte en enda fråga, hon ville inte veta någonting om mig: Nelly Sachs var enbart sysselsatt med sig själv, under detta besök handlade det uteslutande om henne. Så snart hon slutade att tala om sin förföljelse och övergick till andra frågor talade hon enkelt och förnuftigt.[6]
 
Förintelseöverlevaren Reich-Ranicki mötte poeten som blivit känd som ”det judiska ödets diktare”, men som själv undkommit koncentrationslägren med nöd och näppe. Kan det ha varit ryktet om ”det judiska ödets diktare” som gjorde att Reich-Ranicki förväntade sig att de skulle tala om honom och hans upplevelser? Skulle det inte ha varit mer förväntat att en kritiker besöker en poet för att få veta något om henne och hennes verk? Det var antagligen utifrån denna gängse förväntan som Sachs reagerade.
 
I sin kolumn framstår Reich-Ranicki inte bara som rådvill utan även oförstående. Man kan kanske anta att vissa nödvändiga uppgifter inte var kända för Reich-Ranicki, eller att han åtminstone inte tog någon hänsyn till dessa. Avgörande för Sachs sammanbrott 1960 och hennes psykiska sjukdom, som Reich-Ranicki fann så upprörande, var återseendet av Tyskland (vid sidan om andra faktorer). Det var i detta Tyskland som Reich-Ranicki gjorde en häpnadsväckande karriär från 1958 och framåt. Detta tar jag inte upp här som en anklagelse utan som ett tecken på hur vitt skilda Sachs och Reich-Ranickis ståndpunkter var. År 1965 skrev Reich-Ranicki aldrig den planerade artikeln om Sachs i Die Zeit: ”jag var inte längre i stånd till det, jag kapitulerade.”
 
Kapitulation kommer dock inte, och har aldrig kommit, på fråga för mig. Jag är intresserad av det annorlunda ställt mot en bekant bakgrund. Nelly Sachs och hennes verk kan, om de inte längre utesluts ur det tyska kultur- och språkområdet utan i stället inkluderas i detta diskursfält, som inte är tydligt avgränsat, berika den tyska efterkrigslitteraturen med ett viktigt och livfullt annorlundaskap. Sachs och hennes verk är viktiga för den tyska litteraturen efter 1945, inte bara på grund av de litterära prestationerna och den historiska betydelsen utan även för att Sachs stod i korrespondens med många av den tidens kända författare, som läses än i dag. Hon tilldelades även några mycket uppmärksammade priser under 1960-talet, vilket rönte stor medial uppståndelse, som exempelvis Tyska bokhandelns fredspris 1965 och Nobelpriset i litteratur 1966. Att bortse från Nelly Sachs vid betraktande av litteraturen efter 1945 innebär att ignorera en av den tidens viktiga referenspunkter.
 
En paradox är däremot livfullheten hos det annorlunda i Nelly Sachs författarskap, trots att döden genomsyrade allt hon skrev. Att leva under hot och Ännu hyllar döden livet är de programmatiska titlarna på två av hennes verk. Den på många sätt falskt idylliska litteraturen från tiden omedelbart efter andra världskriget och under återuppbyggnadsåren, då fokus låg på ekonomin, bemöts hos Sachs med ett land och en värld av levande döda. Att ingenting har förändrats i grundvillkoren eller grundbeskrivningen av världen efter och genom Förintelsen, eller genom den vid samma tidpunkt uppfunna och för första gången använda atombomben, förträngs än i dag av de flesta människor ännu grundligare än för bara några årtionden sedan. Man kan dock befara att vi, trots allt vårt välstånd och alla framsteg, mer än någonsin lever under hot.
 
Att läsa Nelly Sachs innebär att förnimma dödens skrämmande närvaro i det egna livet, att konfronteras med det skrämmande, med lidandet, att utsätta sig. Nelly Sachs uppbringade en ofattbar kraft att utsätta sig, dagligen och med en enorm intensitet. Hon hade modet att utforska tillvarons gränser, vilket nästan fick henne att gå under. Förföljelsemanin, som irriterade Marcel Reich-Ranicki så vid hans besök 1965, tog sig till slut in i hennes texter. Redan i en anteckning från våren 1961 gav hon den litterär form:
 
hemma igen – men åter på väg bort – de släpper mig inte – är obönhörliga i förföljelsen – knack – knack morestelegrafi en omänsklig tids osynliga förföljelser. Mellan de fyra väggarna och ute och vidare och vart ska jag ta vägen – vart – bort med tiden – skär av minuten – befriare –

Sedan – år – jakt – nedtrampandet av sädeskornet i döden –
[7]
 
Vi måste inte följa Nelly Sachs till tillvarons gränser, men emellanåt är även vårt mod tillräckligt, vilket mitt har varit under de senaste åren, för att närma sig Nelly Sachs verk. Vi har ingen anledning att kapitulera, för det finns inte längre någon möjlighet att låta sig irriteras av ett personligt möte med poeten. Det som finns kvar för oss är litteraturen: att läsa den och skriva vidare.

[1] Nelly Sachs, Fyra diktcykler sv. övers. Percival (Stockholm: Bonniers, 1970), 25.
[2] Ruth Dinesen: Nelly Sachs. Eine Biographie. Aus dem Dänischen v. Gabriele Gerecke. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag 1994. Fritsch-Vivié, Gabriele: Nelly Sachs mit Selbstzeugnissen und Bilddokumenten. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt Verlag (3. Auflage) 2001.
[3] Nelly Sachs, Samlade dikter (Stockholm: Månpocket, 2001), s. 291.
[4] Nelly Sachs, Den store anonyme sv. övers Margaretha Holmqvist (Stockholm: Ersatz, 2010), 49.
[5] Ibid., 50.
[6] Marcel Reich-Ranicki: Fragen Sie Reich-Rancki, i: Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 17 april 2011, s. 29.
[7] Nelly Sachs, Den store anonyme sv. övers Margaretha Holmqvist (Stockholm: Ersatz, 2010), 86.