Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Sverigedemokraterna och Alternativ för Tyskland
Successful latercomers

Jimmie Åkesson
Jimmie Åkesson är Sverigedemokraternas partledare sedan 2005 | © imago images /Kamerapress

​Sverige och Tyskland beskrevs fram till 2010-talet som undantag i Europa, eftersom högerradikala partier med invandrings- och EU-kritisk politik ännu inte hade tagit plats i de respektive lands parlament. Sverige och Tyskland tycktes ha en större motståndskraft mot partier med nationalistisk och auktoritär politik.

Von Ann-Cathrine Jungar

I många av Europas länder etablerade sig högerradikala partier i parlamenten under 1990-talet, deras framgångar bland väljarna fortsatte under 2000-talet och de har också utgjort regerings- eller stödpartier till regeringar.

Man gav olika förklaringar till att högerradikala partier ännu inte hade etablerats i de två respektive länderna. Däribland förekomsten av valspärrar som gör att mindre partier inte kan få mandat; ett parti måste nämligen erhålla fem procent av rösterna i Tyskland respektive fyra procent i Sverige för skaffa sig mandat i riksdagen. De existerande nationalistiska partiernas – SD och NDP – extrema ursprung och förankring i nynazistiska miljöer både nationellt och internationellt försvårade en bredare politisk mobilisering. Den specifikt tyska historiska erfarenheten av nationalsocialismen och de förbud för nationalsocialistiska organisationer och symboler som upprättats i dess följd har angivits som en förklaring i det tyska fallet.

Under det senaste decenniet har Sverige och Tyskland sällat sig till övriga Europa med parlamentariska genombrott för invandrings- och EU-kritiska partier: Sverigedemokraterna (SD) och Alternative für Deutschland (AfD, Alternativ för Tyskland). SD fick sitt parlamentariska genombrott 2010 när de fick 5,7 procent av rösterna (20 mandat) i riksdagsvalet. Det svenska högerradikala partiet har kontinuerligt ökat sitt väljarstöd: I valet 2014 fördubblade SD sitt stöd till 12,9 procent, och i riksdagsvalet 2018 fick partiet 17,5 procent av rösterna. AfD fick sina första mandat i den tyska förbundsdagen 2017 med 12,6 procent av rösterna (94 mandat). I valet 2013 nådde AfD med 4 procent av rösterna inte upp till valspärren för att erhålla representation. Partiets första framgång bland väljarna skedde i Europaparlamentsvalet 2014 när partiet fick 7,1 procent av rösterna. Vid samma val fick SD sina första två mandat i Europaparlamentet. 

AfD och SD är idag högerradikala partier som förenar nationalism – motstånd mot invandring, kritik av multikulturalism och islam – med socialkonservatism och kräver lag och ordning, värnar familjen och är motståndare till feminismen. AfD är däremot ekonomiskt liberalt, medan SD intar en socioekonomisk mittenposition och stöder den nordiska välfärdsmodellen med skattebaserad socioekonomisk omfördelningspolitik. Däremot ger båda partierna uttryck för välfärdschauvinistism, som innebär att den ”egna befolkningen” ska prioriteras framför invandrare i den offentliga välfärden. De två partiernas väljargrupper liknar varandra. Två tredjedelar av partiets väljare utgörs av män, vilket gör det tydligt mansdominerat. Väljarna är kritiska till invandring, multikulturalism och ser främmande traditioner – främst islam – som demografiska och kulturella hot. Deras väljare uppbär ett lågt förtroende för de gamla etablerade politiska partierna – den ”politiska eliten” – samt till det ”vänsterliberala kulturetablissemangets“ multikulturella, feministiska och klimatinriktade politik. AfD har sitt starkaste stöd i de östra tyska delstaterna, medan SD har sina starkaste fästen i de södra delarna av Sverige.

De två partiernas har funnits olika länge och deras historiska rötter skiljer sig åt. SD bildades 1988 och har sitt ursprung i nynazistiska och invandringskritiska miljöer. SD hade inledningsvis kontakter med Front National och Republikanerna i Tyskland, men avbröt dessa internationella kontakter eftersom de belastade partiet och dess strävan efter att göra upp med sin högerextrema historia för att kunna vinna fler röster. I valet 2006 fick partiet 2,9 procent av rösterna och erhöll för första gången offentligt partistöd och därmed också medel för att bygga upp sitt parti ytterligare. Under Jimmie Åkessons ledning har en centraliserad partiorganisation med nationell utbredning etablerats.

AfD har sitt ursprung i eurokrisen. Partiet bildades 2012 av grupp högprofilerade ekonomer, journalister och akademiker, som tidigare sympatiserat med CDU och tröttnat på förbundskansler Angela Merkels uppslutning kring EU:s stöd till de krisande euroländerna, framför allt Grekland. AfD motsatte sig att den europeiska integrationen skulle förvärras genom ekonomisk omfördelningspolitik. Partinamnet kan härledas till Merkels uttalande om att det inte fanns något alternativ till den förda politiken. AfD krävde att Tyskland skulle lämna euroområdet, och att eurosamarbetet skulle avstanna, men inte att Tyskland skulle utträda ur EU, och AfD beskrevs som ett EU-skeptiskt parti. Partiet har präglats av interna strider om partiets ideologiska inriktning: När Frauke Petry ersatte partiets grundare Bernd Lucke, som därefter lämnade partiet, inleddes en radikalisering av partiet, som har fortsatt med det nuvarande partiledarskapet under Jörgen Meuthen. Invandring och islam är de viktigaste frågorna för partiet och dess väljare. Den ideologiska omorienteringen sammanföll med flyktingströmmarna till Europa 2015. 

AfD och SD har radikalt stöpt om det parlamentariska landskapet genom sina positioner. Inom sina respektive länder är de det tredje största partiet och därmed kandidater till regeringsbildning. SD och AfD har bidragit till att försvaga det politiska centrumet, eftersom både de socialdemokratiska och de konservativa partierna – Moderaterna i Sverige och kristdemokraterna i Tyskland – förlorat väljare till de högerradikala utmanarpartierna.  Regeringsbildningen har komplicerats och både i Sverige och Tyskland har blocköverskridande regeringskoalitioner och parlamentariska samarbeten inletts. De högerradikala partiernas inflytande har i första hand varit indirekt eftersom de övriga partierna tillämpat en isoleringsstrategi som uttryckts i principiella uttalanden om att de varken avser förhandla eller samarbeta med de två högerradikala partierna. Isoleringen av SD har så småningom luckrats upp. De svenska Moderaterna och Kristdemokraterna har öppnat för samarbete med SD i frågor om migration, brottsbekämpning och kärnkraft. SD innehar eller ingår i den politiska ledningen tillsammans med Moderaterna i fem kommuner. Förhållningssättet till AfD har däremot skärpts. Den tyska myndigheten för författningsskydd (Bundesamt für Verfassungsschutz) uttalade i januari 2020 att AfD:s verksamhet till vissa delar inte respekterar de grundläggande demokratiska värderingar som stadfästa i den tyska grundlagen. De menade att såväl nynazistiska, antisionistiska som islamafoba uttalanden förekommer i partiet, och att företräder för AfD:s mer radikala falang Der Flügel och ungdomsorganisationen Junge Alternative für Deutschland (JA)  har samröre med högerextrema organisationer och miljöer.

Ett antagande är att högerradikala partier anpassar sig ideologiskt och organisatoriskt efter att ha fått sitt parlamentariska genombrott i syfte att ytterligare bredda väljarbasen och bli regeringsdugliga. Några europeiska partier bekräftar denna tes, till exempel Nationell samling i Frankrike och SD. Efter sitt parlamentariska genombrott har SD sakta men säkert anpassat sin ideologi och framtoning. Isoleringens tänkta sociala stigman för väljare att rösta på SD har inte bromsat tillströmningen av väljare till SD, däremot har den motiverat partiledningen att vidta åtgärder för att nå den eftersträvade målsättningen att bli ett legitimt och regeringsdugligt parti. Partiledaren Jimmie Åkesson formulerade 2011 en nolltolerans mot rasism, extremism och annat skadligt agerande som kunde skada partiet. Över 100 medlemmar har uteslutits. Samtidigt tillfogades socialkonservatismen till nationalismen som SD:s två ideologiska huvudprinciper, något som mötte motstånd från de mer principiellt nationalistiska grupperna, som ansåg att partiledningen gav efter ideologiskt i sin strävan efter makt. 2015 kapade SD banden med sin ungdomsorganisation SDU (Sverigedemokratisk Ungdom). AfD har däremot radikaliserats från ett EU-skeptiskt till ett högerextremt parti. Radikaliseringen beror delvis naturligtvis på partiets EU-skeptiska ursprung, men partiet har även fortsatt att radikaliseras efter 2015. Det finns få tecken som tyder på att partiet i dessa hänseenden kommer att dämpa sig i det kortare perspektivet. Partiledningen har inte tagit avstånd från extrema och rasistiska uttryck som förekommer i AfD. Faktum är att i spåren av flyktingkrisen har även andra högerradikala partier radikaliserat sin framtoning och politik, bland annat italienska Lega i Italien och med Sannfinländarna i Finland.  Frågan är vilken strategi som är mer långsiktig med avseende på väljarna och på den parlamentariska arenan? Svaret beror på om högerradikala partiernas vinner allt fler väljare i takt med att partierna intar mer extrema positioner, och om de accepteras som samarbetspartners i framtida regeringar. 
 

upp