Snabb-inloggning:
Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1)Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 3)Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Skilsmässoprocessen
​Självständig före som efter äktenskapet – östtyska kvinnor i skilsmässoprocess

Bröllopsgäster i Leipzig 1985.
Bröllopsgäster i Leipzig 1985. | Fotograf: Mahmoud Dabdoub

För östtyskar innebar omvälvningen 1989/90 oerhörda förändringar i politiskt, ekonomiskt, men även juridiskt hänseende. Östtyskor fick även anpassa sig till ett nytt rättssystem ifråga om skilsmässoprocessen. Likväl förde de själva med sig sådant som var typiskt för dem in i det förenade samhället. I skilsmässoprocessen blev detta särskilt tydligt i och med östtyskors sedan länge livaktiga självständighetstänkande.[1]

Von Anja Schröter

De som ville skilja sig i DDR, vars kvinno- och familjebild präglats av det socialistiska samhällets ideal, mötte i och med övergången till det förbundstyska rättsystem den 3 oktober 1990 en familjerätt med helt andra processuella förlopp och innehållsliga bestämmelser som utgick från den borgerliga traditionen enligt tysk lag i BGB (Bürgerlichen Gesetzbuches). Till skillnad från i DDR var exempelvis domare inte längre krishanterare i den egentliga äktenskapskonflikten, vars uppkomst och lösning hade stått i fokus skilsmässoförhandlingen. Domarna fungerade nu som förvaltare av äktenskapskonkursen.[2] I stället för lång- och kortfristiga skäl för begäran om skilsmässa blev nu en formell separationsfrist avgörande. Detta innebar också längre väntetider än vad man var van vid på beslut om skilsmässa fram till den faktiska tidpunkten. Dessutom stod nu ekonomiska frågor i centrum för processen och därmed också upplösningen av den ekonomiska gemenskap som äktenskapet innebar.

Detta väckte irritation hos östtyskarna i synnerhet när det gällde skilsmässounderhåll.[3] Inom den socialistiska familjerätten tilldömdes skilda makar bara mycket sällan att betala underhåll – under DDR:s sista år bara 3 % av fallen. Det hade sin grund i att i samband med ”emancipationen från ovan” i DDR stöddes kvinnors omfattande förvärvsarbete. En östtysk domare minns:
 
”En skilsmässa innebar ju inte heller nu nån nackdel i verklig mening. När kvinnor skilde sig till exempel var de ju alla till 90% yrkesverksamma, de fortsatte ju att jobba. Då fanns det ju inga nackdelar längre, att de alltså skulle vara ekonomiskt beroende av sin före detta make eller så, så då gick de igenom det”.[4]
 
Med skilsmässan drog alltså de skilda makarna inte bara ett slutstreck i känslomässig bemärkelse utan också i ekonomisk. Dessa egenheter ur det socialistiska samhället befäste ett självständighetstänkande som också fortlevde efter 1990. Den förbundstyska skilsmässorätten gjorde det möjligt för den kvinna som tjänade mindre, eller inte var förvärvsarbetande, att upprätthålla sin levnadsstandard även i fall av skilsmässa. En västtysk advokat påpekade däremot att ”de östtyska kvinnornas egen yrkesverksamhet och deras självuppfattning gjorde att anspråken på underhåll från maken inte gjordes i första hand”.[5]

Fortfarande år 2000 och därefter var östtyska kvinnor beredda att arbeta fler timmar per dag, eller heltid, i betydligt högre grad än västtyska kvinnor. Mer sällan gjorde östtyska kvinnor underhållet från maken till föremål för skilsmässoprocessen. Denna trend är än idag påfallande och låg redan på 90-talet före underhållsreformen för hela Tyskland från 2008, som inskränkte det hittillsvarande spelrummet för lagen enligt BGD att begära underhåll.[6] Enligt en advokat hade här ”den sammantagna tyska verkligheten […] hunnit ifatt väst”.[7] Östtyska kvinnors självständighetstänkande hade inte bara bibehållits, det förde även med sig en överflyttning från öst till väst. Att östtyska kvinnor var mycket mer benägna till förvärvsarbete och att det östtyska barnomsorgssystemet gjorde att familj och arbete gick att förena – trots alla svårigheter – erkändes enligt en studie från 2015 i öst och väst som en viktig sporre och som en jämställdhetsvinst för hela det tyska samhället.[8] En västtysk domare påpekar att det var självklart för kvinnor från DDR att barnen skulle gå i förskola. I de ”gamla förbundsländerna” visar sig ”hur efter denna medvetandeförändring har legat”.[9] Inträdet hade främjat en självförståelseprocess och därmed en modernisering av den västtyska kvinnoförebilden.[10]

Dessa korta inblickar tydliggör att det i den östtyska omvandlingen inte bara handlade om att klara av att anpassa sig, utan att inställningar och förhållningssätt hade en bestående verkan under villkoren för hela Tyskland och ledde till en egen logik i rättstillämpningen. Detta präglade den östtyska rättskulturen vid skilsmässa och visar samtidigt att det vid föreningen inte endast handlade om en förflyttning från väst till öst – ingen enkelriktad gata. Östtyska impulser påverkade också föreningen.
 

[1] Bara några få aspekter kan här beröras; här och i det följande hänvisas till författarens avhandling: ”Ostdeutsche Ehen vor Gericht. Scheidungspraxis im Umbruch 1980–2000”, som utkom 2018 på Ch. Links Verlag.
[2] Jfr. Bernhard Klose: Ehescheidung und Ehescheidungsrecht in der DDR – ein ostdeutscher
Sonderweg?, Baden-Baden 1996, s. 103.
[3] Det gäller också den så kallad försörjningsutjämningen som inte fanns i det socialistiska rättssystemet. Den var lika präglad den västtyska försörjarförebilden och skulle mer eller mindre garantera de icke förvärvsarbetande hemmafruarna på ålderns höst även i fall av skilsmässa genom en andel i ex-makens pension.
[4] Stefan Grelow: intervju 29/4 2013 i Leegau, transkription och ljudfil i A. Schröters privata arkiv, s. 6.
[5] Dorothea Hecht: Ehegattenunterhalt in den neuen Bundesländern aus praktischer Sicht, i: Sabine Berghahn
(utg.): Unterhalt und Existenzsicherung. Recht und Wirklichkeit in Deutschland, Baden-Baden 2007, s. 191.
[6] Egen beräkning som grundar sig på siffror ur årsrapporterna 1993 till 2000 vid familjedomar,
utgiven av Statistisches Bundesamt, Wiesbaden 1996 till 2001 samt Statistisches Bundesamt (utg.), 2014: Fachserie 10, Reihe 2.2 Familiengerichte 2012, Wiesbaden 2014.
[7] Marie Bergmann: intervju 23/5 2013. Transkription och ljudfil ur A. Schröters privata arkiv, s. 2.
[8] Jfr. Carsten Wippermann: 25 Jahre Deutsche Einheit. Gleichstellung und Geschlechtergerechtigkeit in
Ostdeutschland und Westdeutschland, utgiven av Bundesministerium für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, Berlin 2015, http://www.bmfsfj.de/RedaktionBMFSFJ/Broschuerenstelle/Pdf-Anlagen/25-Jahre-Deutsche-Einheit-Gleichstellung-und-Geschlechtergerechtigkeit-in-Ostdeutschland-und-
Westdeutschland,property=pdf,bereich=bmfsfj,sprache=de,rwb=true.pdf
, hämtad 21/102015, s. 11-16.
[9] Hanna Nordmann: intervju 13/5 2013 i Hornstädt. Transkription och ljudfil ur A.
Schröters privata arkiv, s. 14–15.
[10] Jfr.  Anna Kaminsky: Frauen in der DDR, Berlin 2016, s. 21.

upp