Snabb-inloggning:

Gå direkt till sekundärnavigationen (Alt 1) Gå direkt till huvudnavigationen (Alt 2)

Julia Lorenz: Samlingsrecension
​Transit-Identitäten

Bokomslag: "Fast ein neues Leben", "Eine Formalie in Kiew" und "Das achte Kind"
Bokomslag: "Fast ein neues Leben", "Eine Formalie in Kiew" und "Das achte Kind" | © Friedenauer Presse/ Hanser Berlin/ Hanserblau

Von Julia Lorenz

I byråkratin plågas alla på samma språk. Dima sitter i Leipzig mittemot en saxisk byråkratrobot, Alem tvingas till mutbrott på en serbisk myndighet. Och i en stad, som skulle kunna vara Berlin, blir en ung kvinna utan namn ofredad av en anställd på arbetsförmedlingen.

Alla tre rollfigurer utsätts för förödmjukelse, när deras förflutna, deras nu eller deras framtid hänger på en enda papperslapp. Och de förenas alla i känslan av inte ha en fot på någondera sidan: Inte i Tyskland, och inte heller i föräldrarnas hemland. Livet i det främmande landet är just inget nytt liv, utan bara ”nästan ett nytt liv”.

Så kallade journalisten och författaren Anna Prizkau sin novellsamling från 2020, där även mötet med den anställde på arbetsförmedlingen äger rum. I tolv noveller får man träffa en ung kvinna med invandrarbakgrund vid olika skeden i hennes liv: som barn, som tonåring, som vuxen. I Prizkaus okonstlade, precisa meningar ligger ett svårmod som på håll påminner om Judith Hermanns novellsamling Sommarhus, senare. Men medan den vita storstadsbohemen vid 1990-talets slut hos Hermann snarare längtade efter gränsupplösning är livskänslan hos Prizkaus berättare mer kluven. Ömsom längtar hon efter tillhörighet, ömsom växer ur hennes känsla av främlingsskap en villkorslös vilja att vara annorlunda. När berättarens manus refuseras av en teater – med motiveringen att allting med den enligt regissören är ”på ett visst sätt främmande och fjärran” – sminkar hon trotsigt upp sitt ansikte, som ska se precis så annorlunda ut som kulturvärlden uppfattar henne: ”Jag gick in på toaletten och målade ett kayalstreck på ögonlocken, precis som min mormor gjorde och min mor också.”

Om skönheten och smärtan, som kommer av att växa upp mellan nationaliteter, alltså om komplicerade känslor, berättar även Dmitrij Kapitelman i Eine Formalie in Kiew (’En formalitet i Kiev’) och Alem Grabovac i Das achte Kind (’Det åttonde barnet’). Båda romanerna utkom i början av 2021, båda är autofiktiva verk författade av journalister: Kapitelman, som är bördig från Ukraina, berättar om hur han reser från Leipzig till Kiev för att begära ut en kopia på sin födelseattest. Han behöver det för att skaffa medborgarskap i det land vars pappersexercis han ständigt ironiskt måste distansera sig ifrån – till exempel när han kallar sina samlade löne- och skattebesked för ”invandrarcashmappen”. Samtidigt tycks hela proceduren med myndigheterna i hans föräldrars kaotiska land så mycket vanvettigare att hans berättelse från Kiev ibland kantrar över i magisk realism.

Som en blandning av bildnings- och kriminalroman ter sig däremot den i Würzburg födde författaren Grabovacs roman: Huvudpersonen Alem är det ”åttonde barnet” i en tysk, borgerlig fosterfamilj. Där hamnar han sedan hans mor, Smilja, som invandrat från en kroatisk bergsby till Tyskland, inte förmått att samtidigt ta hand sitt barn, sitt fabriksjobb och sin man. Alems far Emir, som dricker och är otrogen, försvinner så småningom spårlöst. Smilja hör ingenting mer av honom förrän hon får reda på att han satts på fängelseön Goli Otok och senare dött. Hon hemlighåller faderns identitet för sin son tills i vuxen ålder. När hon bryter tystnaden slutar romanens första del ”Smiljas bok”. Den följs senare av en ”Emirs bok”, men innan dess berättar sonen i ”Alems bok” om att växa upp med tysk nazist som fosterpappa, som ska se till att sonen till en kroat och till en bosnier helst målar pansarvagnar.

Föräldrarna till de respektive berättarna hos Prizkau, Kapitelman och Grabovac blir på grund av hänsynslösheten i livet i det nya landet antingen depressiva eller aggressiva, osynliga eller obevekliga. Medan modern i Prizkaus noveller gråter bakom stängd dörr, kedjeröker och vemodigt talar i telefon med släktingarna i det gamla hemlandet, förvandlar modern i Kapitelmans roman familjehuset i Leipzig till fantasiriket ”Katzastan”, en ”rysk enklav” full av huskatter, som hon härskar över likt en sträng matriark som föraktar allting tyskt. Grabovacs mor däremot vill vara en del av samhället i det nya landet, hon vill vara en ansvarsfull och flitig medborgare, så att hon aldrig ska behöva känna sig så behövande och så förödmjukad som hon gjorde i sin barndom, när hon snattade sina bättre bemedlade klasskamraters chokladpapper ur soptunnan. Ingen, skriver Kapitelman, fruktar nidbilden av den lata invandraren mer än invandraren själv.

Hur olika föräldrarnas roller än är knyts de ändå samman av en sak: För sina barn förkroppsligar föräldrarna det gamla hemlandet i det nya hemlandet – friktionspunkt och referenspunkt på en och samma gång. Alla tre författare skildrar ett mittemellanliv när människorna i det nya hemlandet uppträder nedlåtande eller är öppet fientliga gentemot dem, samtidigt som föräldrarnas trösterika värld likaså ter sig främmande – eller till och med bara pinsam. Prizkaus berättare tar aldrig med sin första kompis hem, för där luktar det ”oxbuljong, vitlök, cigaretter”. Lukterna och artefakterna som står för förtrogenhet eller vardag är också olustiga hos Kapitelman: I hans roman har föräldrarna sin Volkswagen, som luktar ”cigarettrök, unkna Aldibroschyrer och svett”, parkerad utanför ett hus ”där [han] inte vill vara”.

Hos alla tre författaren genljuder något som är typiskt för (syd-)osteuropeiska invandrarberättelser: Alla tre berättare läses som vita; och att vara ”ljushyad”, skriver Kapitelman, ”gör att man här tas emot som särskilt pålitlig”. Ändå betraktas de gång på gång som förment främmande utifrån språk, namn eller andra små avvikelser, får ta emot förolämpningar som ”jugge”, förföljs av nazister eller blir så misshandlade att de hamnar på sjukhus. Även av välvilligare medmänniskor behandlas de för evigt som De andra, eftersom knappt ens någon har ett förhållande till deras hemländer. Framför allt Prizkau leker med denna okunnighet genom att hon konsekvent hänvisar sin namnlösa berättare till en tillika namnlös stat. Bara namnen på släktingarna och deras maträtter – söt sekt, syrade grönsaker – låter ana att det rör sig om det gamla (önske-)landet i Östeuropa.

Hos Grabovac är särskilt konflikter närvarande, till exempel förhållandet mellan tyskar och Ustascha-fascister, samt deras kamp mot Tito-partisaner. ”Så så, ni är alltså kroat, bosniak och tysk. Så modigt av er att bara utan vidare spatsera in här”, säger handläggaren i Belgrad, när Alem vill veta var hans far ligger begravd. Alem, som snarare redan befinner sig i ett mellanrum, hamnar nu även mellan fronterna till ett förflutet krig.

I Kapitelmans berättelse spelar även hans judiska identitet en roll, utöver Ukraina-Rysslandskonflikten. Författaren och hans familj kom på 1990-talet som så kallade kontingentflyktingar till Tyskland. Deras invandring präglades av den nedlåtande förhoppningen om att de skulle låta det judiska livet återigen blomma i Tyskland. Fadern i familjen hade däremot inte alls tagit med sig sin ”menora” till Tyskland, som Kapitelman minns det, den var ju ”för tung”.

”Migration upphör egentligen aldrig, även tjugofem år senare invandrar jag fortfarande till Tyskland”, skriver han på ett annat ställe. Vid slutet av sina respektive berättelser om det permanenta transitlivet slås Kapitelman, men också Prizkau och Grabovac, av en insikt: Det är inte alltid oklarheten som gör ont. Utan det hegemoniska samhällets bristande beredskap på att uthärda denna oklarhet.
 
 
Anna Prizkau: ”Fast ein neues Leben”. Friedenauer Presse, Berlin 2020
Dmitrij Kapitelman: ”Eine Formalie in Kiew”, Hanser Berlin, Berlin 2021
Alem Grabovac: ”Das achte Kind”, Hanserblau, München 2021



Julia Lorenz © Lena Meyer Julia Lorenz föddes 1991 i Erzgebirge och växte upp nära Zwickau. Hon studerade journalistik och kommunikationsvetenskap samt statsvetenskap i Berlin och Madrid. Efter en praktik på tidskriften ZITTY började hon arbeta där som redaktör. För närvarande är hon verksam som redaktör på tipBerlin och som frilansskribent för die tageszeitung, Tagesspiegel, Musikexpress och Spiegel Online.


 

upp