med motiveringen att prissumman bör gå till en mindre bemedlad författare avböjer kim de l’horizon hermann sudermann-priset 2023[1] – 6000 euro – som utlyses med budskapet att cirka ”80 procent av dagens författare inte kan leva på sitt författarskap”. det rör sig alltså om ett pris som det inte går att söka till, det delas helt enkelt bara ut, och just till en skrivande person som befinner sig i en uppenbart svår ekonomisk sits.
jag blir så trött medan jag skriver detta, så trött. hur ska man inleda en text där det redan från början är klart för alla hur den slutar?
*****************
gränserna för principen att mäta konstverk och idrottsliga prestationerna åskådliggörs i uteslutningskriterierna. stödsystem som består av tävlingar, priser och stipendier bidrar inte bara till att den befintliga konkurrensen försvåras och att strukturella orättvisor cementeras utan motiverar också misogyni, rasism och diskriminering utifrån klass.
de existerande framgångsrika litteraturpriserna och vistelsestipendierna har, likt det så kallade thomas-kretsloppet[1], till största del skapats av vita cis-heteromän med tanken att just delas ut till sådana. det är idag fortfarande deras rum: vita rum med strikt hierarki; akademiska rum, (tyskland-)tyskt socialiserade rum; och rum som man själv måste ha råd med för att delta i och resa till.
jag gör ett försök till en början:
en förlagschef som representerar nobelpristagare i litteratur hävdar i ett panelsamtal att kvinnor skriver sämre och får därför mer sällan priser.
eller:
en känd författare som ska hålla tal över min vinnartext frågar om det inte är min pojkvän som har skrivit texten åt mig. staden överräcker honom en blomsterkvast.
*****************
människor under 35 år kan komma i fråga för stipendier för nykomlingar, medan de som – genom jobb, arbete inom vården eller bristande uppmuntran – från stödgivarens synvinkel har ”dröjt” med att börja skriva får lov att höra att det redan är för sent.
denna åldersgräns, som ska skydda stipendienämnden från för mycket arbete, sitter envetet kvar. med nonchalans, som den bara kan vara fallet i en sådan process av exkludering, insinueras en konstnärsidentititet med rätlinjig karriärväg från den vita borgerligheten. den som inte har vandrat denna väg får skylla sig själv, för de flesta dörrar i branschen öppnas först på inbjudan.
den avsiktliga begränsningen av antalet ansökningar som tas emot tycks nog också vara avgörande för valet av somliga modus: det utlyses bara några veckor i förväg med krav på ett omfång på över 30 sidor, ofta på ett särskilt ämne. att skicka in själva får de skrivande ibland heller inte göra. de byter agentur till förmån för ett förslag eller rekommendationsbrev från intressenter – från fall till fall agenturer, förlag, skrivarskolor, litteraturhus, kritiker eller tidigare pristagare. privilegier och nätverk förutsätts alltså: det som i vilket annat yrke som helst skulle betraktas som korruption är kort och gott inskrivet i urvalsprocessen på konst- och litteraturområdet.
*****************
konkurrensen ramas in redan i pressmeddelandet. jag läser: ”författarna deltar med målet att säkra priset”. det är mina kolleger, det är vänner och bekanta, fast institutionen aktivt verkar för åtskiljande. namnen på de mednominerade avslöjar de inte heller på min begäran. jag ser den för första gången online: listan på deltagare. den är vit och manlig, de flesta har gått på skrivarskola, jag är den enda som bor i österrike. ingen från schweiz, från luxemburg, ingen från de andra tyskspråkiga delarna av världen finns med.
ännu en början:
jag åker till en pristävling som på wikipedia beskrivs som ”den viktigaste tävlingen för tyskspråkiga, litterära upptäckter”. kostnaden för kost och logi räcker knappt. på min skrivarutbildning tvingas jag göra extrauppgifter bara för att kompensera för min frånvaro genom min första kontakt med branschen.
*****************
i synnerhet tävlingar där författare ska läsa live inför en jury känns anakronistiska. att idén om tävlingen, som kommer från en manlig-kapitalistisk logik som går ut på att besegra varandra, i slutändan är inte särskilt produktiv för litterär produktion blir tydlig inom principerna för den offentliga värderingen av en text: bedömningskriterierna för framträdandet, som medvetet eller omedvetet för med sig partiskhet, utesluter per se författare som inte är neurotypiska eller kan ha vissa förutsättningar. att förödmjukas av en jury med livstidsförordnande och som ska erbjuda publiken ett jippo blir helt normaliserat. huvudpersonerna på scenen är klart och tydligt arrangörerna och domarna. det är det gamla gladiatorspelet igen,[1] stoltheten i att besitta makt.
eller:
under uppläsningen finns det ingen möjlighet att sätta sig ner – scenen belamras helt av det långa jurybordet. därifrån berättar en vit man för mig att det finns korrfel i min text.
*****************
litteraturstöd skulle ha potentialen att popularisera en mångfald av ännu okända röster, stärka marginaliserade positioner och förbättra dåliga grundförutsättningar. i stället visar sig bara den välbekanta priskarusellen upp sig: den som har den får.[1]
eller
det österrikiska startstipendiet för litteratur, som omfattar lyrik och romaner och därmed två genrer mer än det tyska bokpriset, ges som uppmuntran till en person som redan hör till de mest lästa samtidsförfattarna. åldersgränsen på 35 år gör man inga avsteg ifrån.
*****************
som varje annan konstnärlig scen styrs även litteraturen till syvende och sist av marknadslogik. det är den hund som tycks ha störst chans att adopteras där djurhemmet ännu lägger pengar på vaccinering. men det finns en stor önskan efter inkluderande fredliga områden och solidaritet, och därtill efter kollektivt skrivande, bland författarna. på tävlingar jag brukar delta i diskuterar tävlingsdeltagarna ofta den symboliska idén om att splitta på priset. fortfarande ligger ansvaret, precis som med kim de l’horizons ovan nämnda mod gjorde synligt, på författarna själva att tänka nytt, mötas och kritiskt granska sin egna behov av stöd, eftersom jurygrupperna, kulturavdelningarna och institutionerna inte gör det.
*****************
mycket skulle behöva förändras för att säkerställa att det i början av denna text beskrivna fallet av institutionellt stöd förblir ett undantag. stöd skulle behövas fördelas transparent efter behov.[1] alternativ till prisutdelningar vore festivaler och programformat där empatiska möten är möjliga och där uppmärksamhet fullt ut kan riktas mot litteraturen. ett konkret sätt att råda bot på konkurrensförhållandena är i stället för att utse en pristagare i den brukliga workshopen ge alla nominerade deltagare en klumpsumma.
jurygrupper, som brådskande skulle behöva präglas av större mångfald i sin sammansättning, skulle kunna följa en turordning och åläggas en uppförandekod för att utforma fördelningen av stöd mer inkluderande. stöd bör utlysas brett och med låg tröskel så att de är öppna för alla att söka. de bör explicit vända sig till FLINTA*-författare, invandrarförfattare, författare med invandrarbakgrund, svarta och rasifierade författare, samt i processen (särskilt vid vistelsestipendier) ta hänsyn till dem som har anställning, arbetar inom vården och marginaliserade författare. och praxisen att behålla nyttjanderätten för de insända verken bör helt enkelt avskaffas.
eller:
med ett kollektiv på tio författare, konstnärer och dramaturger försöker vi fundera ut hur hållbara, inkluderande och rättvisa litteraturstöd skulle kunna se ut i ett pluralistiskt samhälle. för missförhållanden i branschen får inte överföras till kommande generationer.
Översättning: Ludvig Berggren
Primärkällor
1 Vgl. N.N.: Berlin: Kim de l’Horizon erhält den Hermann-Sudermann-Preis. I: Theater der Zeit, 08.05.2023,
https://tdz.de/artikel/a80f1e38-7ee2-43cc-b671-43e38cf6981a (senast visad 20231014).
2 Allbright-Stiftung: „Ein ewiger Thomas-Kreislauf? Wie deutsche Börsenunternehmen ihre Vorstände rekrutieren, 31.03.2017,
https://www.allbright-stiftung.de/aktuelles/2019/6/17/der-neue-allbright-bericht-ein-ewiger-thomas-kreislauf- (zuletzt abgerufen 16.11.2023).
3 Mirjam Wittig: Regeln für die Auswahl! I:
logbuch-suhrkamp.de, https://www.logbuch-suhrkamp.de/mirjam-wittig/regeln-fuer-die-auswahl/ (zuletzt abgerufen 26.10.2023).
4 Vgl. Carolin Amlinger: Schreiben. Eine Soziologie literarischer Arbeit. Berlin: Suhrkamp 2021, S.433
5 Vgl. Martina Hefter: Stipendien und Preise: Was wir tun könnten. In: lyrikkritik.de,
https://www.lyrikkritik.de/workshop/offene-akademie-martina-hefter/ (senast visad 20231017).
Sekundärkällor
Konstantin Ames, Alexander Estis, Selene Mariani, Eva Müller, Slata Roschal, Nora Zapf: Offene Akademie. I: lyrikkritik.de,
https://www.lyrikkritik.de/workshop/offene-akademie-roschal-estis-mariani-ames-zapf-mueller/ (senast visad 20231410).
Iuditha Balint, Julia Dathe, Kathrin Schadt, Christoph Wenzel (Hg.): Brotjobs & Literatur, Berlin 2021.
Katharina Bendixen, David Blum, Barbara Peveling, Sibylla Vričic Hausmann (Hg.): Other writers need to concentrate, Berlin 2023.
Kaśka Bryla: Konkurrenz und Kanon. I: PS – Politisch Schreiben 1/2015,
https://www.politischschreiben.net/ps-1/konkurrenz-und-kanon (zuletzt abgerufen 14.10.2023).
Son Lewandowski, Svenja Reiner: temporär & prekär – Der Literaturpolitik-Podcast: Wettlesen, Literaturpreis(geben) & Konkurrenz, Folge 3. In: 54books, 12.06.2023,
https://54books.podigee.io/7-temporar-prekar-der-literaturpolitik-podcast-wettlesen-literaturpreisgeben-konkurrenz-folge-03 (senast visad 20231014).
Max Czollek: Verschlossenes Land. Gedanken zum gegenwärtigen Lyrikbetrieb. In: faustkultur.de, 30.03.2023,
https://faustkultur.de/literatur-portraets/verschlossenes-land/ (senast visad 20231026).
Caroline Guhlmann: Studie zur Einkommenssituation von Dichter*innen in Deutschland,
https://www.netzwerk-lyrik.org/files/upload/diskurs_pdfs/lyrik_einkommen_2017.pdf (senast visad 20231014).
Undercurrents (Hg.): Literatur und Care, Berlin 2023.
