Jayrôme C. Robinet: Brev till Magnus Hirschfeld
Rensa ogräs

Berlin, den 21 juni 2021
 
Bäste Magnus,
 
hur har du det i Giersch? Det var länge sedan jag skrev ett riktigt brev, på riktigt papper och med reservoarpenna. Jag svär att jag skriver med en sådan nu. Bredvid papperet kaffe, färskpressad apelsinjuice och på balkongen där jag sitter: blommor överallt, ett citronträd som här i Berlin faktiskt ger citroner – överraskande – och några geranier som doftar så sött, som om jag råkat ramla i min farmors marmeladburk. Till en vän sa jag på skämt: ”Den dagen du upptäcker geranier på min balkong, skjut mig!” Det var för tjugo år sedan. Geranier var så småborgerligt, tänkte jag då. Se hur saker och ting förändras.

Men det är inte det jag ville berätta för dig (är det okej om jag duar dig?). Efter månader av nedstängning har livets klang idag återvänt. Nedanför hör jag en byggplats, tick tack tick, man lägger ny kullersten. Att uppfatta tick-tack som tick-tack – även om hammaren är densamma, rörelsen densamma, även slagen – hör ihop med vår naturliga benägenhet till distinktion, menar Gilles Deleuze. Människan vill ha motsatser. Men den elementära upprepningen måste begränsas – fortsatta tendenser till passiva synteser – repetitioner måste avskiljas till den enklaste gruppen, reduceras till ett minimum av två, tacket som ett omvänt tick.

Bäste Magnus, jag börjar nå en ålder då jag undrar när jag kommer att dö.
Du dog på din födelsedag. Du blev 67 år gammal. Hade du hunnit blåsa ut dina ljus? Lågan var tidigare en symbol, vet du, en varning till de onda andarna att inte utöva makt över födelsedagsbarnet. Pff. Så.

Att dina skrifter utplånades i bokbålen, ditt institut för sexualvetenskap plundrades och förstördes av nazisterna – var detta de onda andarna? Och sedan skickades du i exil. Och sedan gick du bort. Du gick bort i Nice, där du inte ens hunnit tillbringa ett år av ditt liv. Och sedan brändes ditt lik.

Då kan du ännu inte veta: Fem år efter din död hamnar Nice under Marschall Pétain i Vichyregimen. Där i denna sydliga halva som inte är ockuperat av Tyskland samarbetar Frankrike frivilligt med nazistregimen. I Nice spärrar betongmurar av Promenade des Anglais, Gestapo flyttar in på Hotel L’Hermitage, motståndskämparna Ange Grassi och Séraphin Torrin hängs snart i lyktstolparna på Avenue de la Victoire.

Vet du, i Tyskland finns de bästa toaletterna överhuvudtaget. Det kände jag inte alls till tidigare: Toaletter med skitaltar. Det gör att man titta på sin egen skit, man konfronteras med sitt eget bajs. Vilken motsats kan man tänka sig? Frankrike. Där försvinner skiten direkt i vatten, plopp bara. Och man spolar utan att ens ha tittat. Hur kan det vara så? Var inte alla fransoser motståndare under andra världskriget?

Vet du, när min farmor tryckte i sig den sista baguettekanten under middagen, fastän hon hunnit bli mätt, sa hon: Encore une chose que les Boches n’auront pas! – Bara är tyskarna inte får den! När jag flyttat till Berlin, till Rikshuvudstaden, till pickelhuvan, sa hon: ”Bara du inte släpar hem en tysk man!” Innan hon gick bort hade jag så gärna sagt till henne. ”Mamé, den där tyske mannen, har jag själv blivit.”

Att leva i utlandet, utan familj, betyder att inte ha någon grav där man kan sörja. Man sa till mig en gång: Är du transperson? Åh, det är väl som att leva i ett annat land, eller? Nej. Att leva i utlandet, dessutom i ett annat kön, betyder att vara sitta hukad över kullerstenen, känna mellanrummen. Jag är ett genomskinligt pussel. Deleuze skriver: varje motsats måste driva sitt andra ur sig själv, alltså driva ut sig själv ur sig själv och bli till det andra som han driver ut.

Transnationellt liv betyder att sluka en annan musik – jag menar nu inte schlager,  jag menar språk. Flipp flopp flapp flupp i stället för tick tack. Vet du, till och med ordet ”familj” på franska har en lite annan betydelse. Men i franskan saknas också en hel del begrepp, för att inte tala om ordet ”tacksamhet”.

Nu finns det teorier som säger så här: ”Könsanpassning liknar migration.” Eller ”transmänniskor är sans papiers – papperslösa.” Eller ”adopterade koreaner i vita familjer buntas ihop med etniska ’drags’ och ’cross-dressers’, med transvestiter och till och med transsexuella och ’transgenders’, som skenbart rubbar på fixerade rasistiska, etniska och nationella identiteter och tillhörigheter och förlöjligar dessa” (Hübinette). Nej, ingen av dessa analogier fungerar särskilt väl.

Din grav befinner sig, bäste Magnus, på Cimetière de Caucade i Nice. Skulle du ha det bättre här på Altes St.-Matthäus-Kirchhof i Berlin – eller bättre uttryckt: Skulle inte hellre jag ha dig här, bakom jugendportalen i sten, bredvid motståndskämparen Hilde Radusch, sångaren Rio Reiser och minnesmärket ”Denk mal Posithiv”, tillägnat de människor som dött till följd av HIV – HIV, något du sluppit uppleva. Året runt ges guidningar på kyrkogården, människor skulle samlas här och försjunka vid din grav, här skulle du blomma hela året, någon skulle överta gravvården, ta hand om den, rensa ogräs. Även om ogräs är en smakfråga. Kirskål borde få växa vilt enligt mig. Vad anser du om kirs?

Bäste Magnus, du kastade ljus på och förfinade ett tunt delvis genomskinligt skikt över samhället. Är du glad över 60 könskategorier på Facebook? Jag gläder mig åt att vår värld sedan decennier har förändrats. Så mycket som vissa beklagar att du skulle kunna ses som rashygienens föregångare kan du själv bara skaka på huvudet. Du, som också kämpat mot rasism – hur skulle du idag ställt dig till homonationalism? Jag skulle gärna bjuda dig på kaffe och apelsinjuice och dra fram en stol åt dig här så att du känner lukten av de röda och rosa geranierna. Bäste Magnus, jag är så tacksam. Jag ville bara säga det.
 
Din Jayrôme


Litteratur:
Gilles Deleuze: Differenz und Wiederholung. Wilhelm Fink Verlag, München 1992.  Aus dem Französischen von Joseph Vogl.
Tobias Hübinette: ”Nicht eingebundene, frei flotierende Körper. Fehl am Platz und ausser Kontrolle”. Källa: http://www.tobiashubinette.se/asian_bodies_2.pdf


© Ali Ghandtschi Jayrôme C. Robinet, född 1977 i Frankrike, är författare, översättare och forskningsmedarbetare vid Universität der Künste Berlin, där han skriver en avhandling om queer performance poetry. Han har publicerat två novellsamlingar i Frankrike. 2015 utkom hans tyskspråkiga debut som hade premiär i monologform på Maxim Gorkij-teatern. 2019 publicerades hans autofiktiva memoar  ”Mein Weg von einer weißen Frau zu einem jungen Mann mit Migrationshintergrund” (’Min väg från vit kvinna till ung man med invandrarbakgrund’). För sina texter har han erhållit stipendiet Villa Decius i Kraków och författarstipendium från Berlins senat. www.jayrome-c-robinet.com