Uppnådd stabilitet
Damfotbollen tar fart

Trots att flera damfotbollsförbud fortfarande gällde i början av 1970-talet började sporten komma ur sin påtvingade dvala, det mycket inofficiella kvinno-VM [sponsrat av Martini] 1970 var bara toppen av isberget. När turneringen återvände 1971 hade den flyttat från Italien till Mexiko och finalen – en 3-0 vinst för Danmark mot värdarna – spelades inför cirka 112 500 åskådare på Estadio Azteca.

Von Sophie Lawson

Även i dag är inte professionella damlag och ligor standarden, men damspelet har spelats på professionell nivå redan på 70-talet. Även om Italien var de tidiga föregångarna, var de möjligen något för före sin tid och trots att det var ett hem för fotbollsspelare från hela Europa, bleknade serie A:s glansdagar alltför tidigt. Det gälleräven för Italiens damlandslag, det var för tidigt för att dra nytta medan det fortfarande var en bit kvar till det första officiella dam-VM.

Det skulle ta ytterligare 20 år för damfotbollen tills den hade sitt första officiella världsmästerskap – tre år efter att FIFA testade vattnet med "FIFA Women's Invitational Tournament" 1988. Och redan då var FIFA:s återhållsamhet tydlig när det första världsmästerskapet i damfotboll kallades för M&Ms Cup och matcherna begränsades till två halvlekar på 40 minuter.

Långt ifrån att vara världens bästa när de kom, lämnade USA Kina som första världsmästare i fotboll. Anson Dorrance och hans lag la grunden för en av de mest potenta nationella dynastierna inom damfotboll.

Från sin framgång 1991 har USA:s damlandslag (USWNT) fortsatt att vara det mest dekorerade landslaget i damfotboll och vunnit VM 1999, 2015 och 2019 och OS-guld 1996, 2004, 2008 och 2012. Laget har också gett några av de mer ikoniska ögonblicken i damfotbollshistorien, som när Brandi Chastain slet av sig tröjan för att fira efter att ha förvandlat den vinnande straffen inför över 90 000 fans på Rose Bowl 1999. Eller Megan Rapinoe med sin tydliga chock av rosa hår, stolt i Paris, utsträckta armar i trots, efter att ha tystat hemmafansen i kvartsfinalen 2019.

För USA har prestationerna även märkts på hemmaplan eftersom National Women’s Soccer League (NWSL) nu på sitt tionde år har lyckats där andra proffsligor har misslyckats och fått ge upp. Ligan har inte bara uppnått stabilitet, den fortsätter att växa och förbättra standarderna för de spelare som kallar den hem och även om det inte är den färdiga produkten, är dess fortsatta existens en påminnelse om den törst den amerikanska allmänheten har efter damfotboll.

Det är inte bara i Nordamerika där inhemsk damfotboll blomstrar när Europa fortsätter att leda vägen i sina ligastrukturer. En av de första helt professionella ligorna i världen, English Women's Super League (WSL) har funnits sedan 2011, och ligan har blivit fullt proffs inför säsongen 2018-19. På kontinenten har spanska Liga Iberdrola nyligen flyttat till ett fullt professionellt set-up med Italiens återupplivade Serie A för att bli fullt professionell 2022/23.

Bortsett från detta har andra stoltserat med professionella lag som har spridit standarden över hela kontinenten, som sjufaldiga UEFA Women's Champions League-vinnare Olympique Lyonnais Féminin. Eller misslyckade svenska toppklubbarna Umeå IK och Tyresö FF; damlag som antydde Real Madrid Galácticos. Stjärnspäckade lag som drog de allra bästa spelarna från hela världen, från den gåtfulla brasilianska Marta till den oemotståndliga Ada Hegerberg.
Medan de välbekanta namnen finns kvar på den internationella scenen, börjar andra landslag att överbrygga klyftan, inte minst i Europa. Efter att ha vunnit alla EM utom ett sedan deras första framträdande [som Västtyskland 1989], förlorade 8-faldiga europamästarna Tyskland bara för andra gången i en utslagsmatch vid den senaste turneringen. Med de fleråriga vinnarna utslagna av den slutliga tvåan, Danmark, öppnades fältet upp för alla lag som var kvar vid EM 2017, men det var värdarna, Nederländerna som blev bara den fjärde vinnaren (efter Sverige, Norge och Tyskland) av guldet i Europa.

Under juli 2017 försattes det holländska folket in i ett kärleksberusat tillstånd och sjönk bara djupare och djupare totalt förälskad i sitt damlandslag när detta gick från klarhet till klarhet på fullsatta arenor. En eld tändes i den holländska befolkningen för deras Oranje Leeuwinnen (Orange lejoninnor), och även om den turneringen för länge sedan har avslutats, har laget fortsatt att sälja ut sina hemmamatcher sedan dess. Gator fulla av orangeklädda fans som dansar till vänster och höger ett av de rungande minnena från 2017 – liksom 2019 – ribban sattes högt av holländarna 2017 och det engelsa fotbollsförbundet FA kommer att försöka höja den ytterligare i sommar och 2022 års EURO.